Om allt, och inget, jobb och 140 mil i bil.

Nu är jag hemma igen. I min lägenhet, i min soffa, under min filt. Och jag är trött som bara attan. På fyra dagar har vi kört 14o mil, jobbat två dagar, varit på ett tvåårskalas, ett 30-årskalas och ett 85 års-kalas, samt besökt en nationalpark.

I och för sig så avverkade vi tvåårskalaset och 30-årskalaset på samma gång, då det var mor och son som fyllde år. Och nationalparksbesöket sammanföll med 85-årskalaset, då vi hade henne med oss. Men ändå. Mycket.

Det var min ”faster” (som inte är faster, men ändå känns som faster bara att det fattas en bror emellan, eller nått) som fyllde 85, och vi tog med henne för att besöka Skäralid, som är en del av Söderåsens nationalpark. Ett helt fantastiskt ställe som bjuder på en naturupplevelse utan dess like.

40 meter höga träd.

Efter en promenad i parken intog vi restaurangen Skäralid, där vi bokat bord för födelsedagslunchen. Bland det godaste jag ätit – for real. Varmrökt lax med färskpotatis låg på min tallrik. Och trots att portionen var i största laget så rensade jag tallriken. Väl värt varenda krona! (även fast jag nu blev bjuden…)

Annars har jag tragglat med allergi och sårläkning. Varav den första varit ett riktigt aber denna helg. För i skåne hade våren fullkomligt exploderat. Så nu har jag skavsår under näsan av allt snytande, och mina ögon är blodsprängda av allt kliande. Men det är bara att gilla läget. Det går över.

Något som inte går över är känslan av att jag fortfarande a v s k y r mitt äckligt fula ärr som jag berikats med på magen. Nu har det i och för sig börjat läka ihop, efter två antibiotikabehandlingar och dagliga omläggningar. Men det är så fruktansvärt fult, äckligt och jag vill bara inte ha det! Och jag orkar verkligen inte gilla läget. Jag vill inte gilla läget. Jag är inte bekväm med hur det är och ser ut. Blä, blä, blä. Bara så ni vet.

Nu ska jag ta reda på tvätten och hälla i mig en kopp kaffe. Sen ska jag ta mig ut på altanen och plantera tomatplantorna jag köpte av min fasters granne igår. Det blir fint det!

Igår, igen.

Igår åt vi mest glass…

Och spatserade runt, lite lättklädda, kan man säga.

Idag har jag varit till VC, för sjuttioandra gången, och lagt om såret och fått nytt antibiotika. Dumsår som inte vill läka. Men nu håller jag allt hopp på att den här nya antibiotikan gör susen.

I morgon far jag till Skåne för att jobba i två dagar. Så jag vet inte riktigt hur det blir med bloggandet över helgen. Den som lever får se. Och det är ändå så varmt att de flesta inte sitter vid datorn nu. Det blir bättre i augusti, då en hel del börjar tröttna på värmen. Men nu njuter vi! Av glass, och lite nakenhet.

Igår.

Igår hade jag en superskönt solig dag med lilsis och finurligt fyndiga lilla O.

Den nya dalahäst-tröjan som jag sytt passade perfekt!

Det här är nya favvo-posen, slänga sig framåt på mage.

Sen drack vi kaffe i solen.

Solade oss lite.

Och någon har blivit lång, och kan öppna ytterdörren själv.

Måndag.

Så var det åter måndag morgon. Och jag har haft en sån där hemsk natt. Med världens mensvärk. Och jag menar verkligen världens. Så från klockan ett till halv sex låg jag och ömsom kräktes, ömsom vred mig i smärtor och ömsom sprang och värmde vetekudden i hopp om att det skulle hjälpa. Jag tog till och med en morfintablett, men inte heller den hjälpte. Usch! Men nu är det bättre.

Och gudars vad skönt det var med en ledig dag igår. Hela förmiddagen spenderades på sofflocket där jag kollade på film. Sen satte jag mig vid symaskinen ett par timmar. Något som jag inte haft tid med på någon vecka.

På eftermiddagen följde jag med min mor till hennes bästa vännina. Hon har tre barn, varav den största tösen är en god vän till mig. Men det är så att mamman har drabbats av en tidig Alzheimers och är i mångt och mycket på en bebis-nivå. Så mor min ville ha lite stöd för att orka med besöket, och självklart ställde jag upp på det, familjen är ju vänner till mig med. Men det är verkligen en otroligt grym sjukdom. Otroligt! Min vän, hennes dotter, ska ha sitt första barn nu i sommar, med vetskapen att hon förmodligen inte kommer ha någon mormor till barnet vid det tillfället. Och om hon mot förmodan skulle ha det så kommer mormodern inte att förstå eller kunna uttrycka sina känslor kring barnet. Det är så otroligt sorgligt. Men det var fint att vara dit och besöka henne. Hon kunde till och med sitta uppe en liten stund i sin rullstol, och även fast hon inte kan säga något som man förstår så såg man på blicken att hon kände igen mamma och mig.

Tråkigt nog så reagerade jag på något hemma hos dem, så kvällen spenderade jag i soffan med inhalationer och en kopp te.

Idag är det återigen dags för omläggning av såret. Tyvärr så tror jag inte att det blir en särskilt positiv omläggning då såret har vätskat och varat väldigt mycket över helgen. Så jag misstänker att det kanske är dags att byta antibiotika. Men det får vi se, det är ju inte upp till mig.

Hoppas ni får en skön dag idag, mina vänner!

Jobbat järnet.

Jäklarns vad jag har jobbat nu. För att vara mig. Igår började jag klockan 10, och slutade klockan 02.00, med en liten paus på tre timmar mitt på dagen. Och idag har jag jobbat mellan 10-17.30. Så ni fattar, jag dödens trött. Somnade direkt när jag kom hem från jobbet idag, och har precis vaknat till lite. Så jag ska nog ta mig en smörgås nu, för att sen fortsätta att sova. Jag återkommer när jag nått nivån ”trevlig och pratbar” igen.

Sov gott!

Svampklänningen.

För ett par veckor sedan satte jag mig vid symaskinen med en bild i mitt huvud. Jag gör ofta så. Men det är inte ofta som den bilden är densamma vid sömnadens slut. Och så heller inte denna gången. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte om under tidens gång. Men det blev en svamp-klänning/tunika till slut.

Just det här plagget var tänkt som till Carolas Sheena. Och vad jag har hört från dem så är både mor och dotter väldigt nöjd med plagget.

Och det var väldigt rolig sömnad. Men med ett sådant tyg, som det ovan, så är det svårt att inte ha det roligt. Inspirationen och kreativiteten bara flödar när jag tar i tyget. Underbart.

I morgon ska jag träffa den här typen, och hans ömma moder.

Jag vet ännu inte vad vi ska hitta på. Men är det fint väder så blir det nog att vi går en sväng till lekparken. Fisk blir det till lunch, och den är upplockad från frysen för att hinna tina. Men fint väder, vi hoppas såklart på fint väder!

Missnöjet.

Min mage kommer aldrig att bli sig lik. Jag är verkligen jättemissnöjd med hur de sytt ihop mitt sår. Det ser klumpigt ut, fult, knöckligt, gropigt, snett och äckligt. Till och med sköterskan som tog bort agrafferna igår tyckte att det var fult och klumpigt sytt. Och jag är så missnöjd.

Jag har många ärr på min kropp. Ärr som jag varit tvungen att lära mig att leva med. Ärr som påminner om övergrepp, både sexuella och fysiska. Ärr som påminner om svåra sjukdomar. Jag behöver verkligen inte ett till. Jag vill verkligen inte ha ett till.

David sa det att folk inte kommer att bry sig om det, om det nu skulle vara så att de ser det. Men det är inte det jag är orolig eller mår dåligt över, det är det faktum att JAG, och endast jag, inte tycker om det på min kropp. Jag kan inte acceptera att min mage ser ut som den gör just nu.

Jag vet att det är väldigt tidigt att sia om hur det kommer att se ut i framtiden, men jag är helt klart orolig. Och jag vet inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget. Mer än att jag är missnöjd med min mage, och min nya hårfärg och således värnar om mina nerver genom att smutta på en kopp te och tänka värmande tankar. I morgon är en annan dag. Varje dag.