Som egentligen inte är allt nytt, men nytt för mig. Jag har inte visat allt det där som jag fyndade i förra veckan, men det kommer väl lite pö om pö. Något som jag blev väldigt nöjd med var de här gardinerna som jag fick för en tia, och som passade finfint in i mitt kök!
Gillar egentligen inte att fota med blixt, men mönstret syns bäst då.
Medan den här bilden känns mer mysig, tycker jag.
Sen fick jag även en ny ”ljuslykta” av min mor. Egentligen ska där nog vara långa ljus i den, men jag tycker att den blev superfin med värmeljus:
Bilden är från när jag och syrran fikade i förra veckan.
I går sydde jag mest hela dagen, för att sen på kvällen gå ut och äta med en kompis. Vi gick till Thai-restaurangen här i stan, och åt supermumsig buffé. En skön avslutning på en skön dag där jag faktiskt haft mindre smärtor. Dock var det svinkallt när vi skulle hem, och jag hade bara strumpbyxor, så det tog lång tid att bli varm när jag kom hem.
En suddig jag innan jag gick ner på stan.
Emma ville så gärna se vad jag hade på mig, så därför lägger jag upp bilden här, så får hon se ”på riktigt”.
Just det! I går fick jag en sån där fix idé om att jag bara måste äta pannkaka, att jag helt plötsligt var sugen på det, fast jag inte ätit det på hur många år som helst. Typ en evighet sen. Så jag ställde mig och stekte pannkaka, efter receptet ur gamla hemkunskapsboken. Tänkte att ett recept på två portioner borde räcka, eftersom det var små portioner man gjorde där i hemkunskapen. Och det blev fyra pannkakor. Goda pannkakor, med grädde och blåbärssylt.
Men vad jag inte kom ihåg om pannkaka är att det ä r s å m ä t t a n d e! Efter en och en halv pannkaka kändes det som att magen skulle explodera. I och för sig blev dessa pannkakor rätt tjocka, men ändå. Och jag orkade bara trycka i mig två stycken. Så det blir pannkisar till lunch i dag med. Gött.
Jo, nog är jag lättnad nu, och utmattat trött och glad.
Det gick bra hos läkaren. För jag har nog världens bästa läkare just nu. Jag har aldrig varit med om bättre läkare. Och då har jag haft många! Väldigt många. Och det är väl det som fått mig att tvivla på deras välvilja, empati och ödmjukhet. Men det behöver jag inte göra mer med den här läkaren.
De senaste veckorna har jag haft så ont i kroppen. Alltså inte som i lite värk när jag vaknar om morgonen och inte rört mig. Utan som i att jag legat och gråtit nätterna igenom. Haft svårt att röra mig om dagarna. Inte kunnat träna. Mått illa. Och varit sååå trött att flera ifrågasatt mitt mående. Till och med tröttare än Emma, och då är hon ofta, ofta vaken med orolig liten O.
Det tog läkaren på allvar, och vi ska försöka hitta en bra behandlingsmetod mot det, med mer smärtstillande, massage och träning. Och jag fick återuppföljningsbesök om bara tre veckor, för att se så medicinen fungerar.
En annan sak är att jag fortfarande, sex månader efter olyckan, fått träffa någon terapeut för att prata om det som hänt. Vilket jag tycker är skandal! Och eftersom jag mått dåligt psykiskt tidigare i mitt liv så vill jag verkligen inte riskera att detta påverkar mitt mående i framtiden. Så det skulle han hjälpa mig med att jaga på en tid för utvärdering hos en terapeut.
En tredje sak är att jag haft väldigt mycket oförklarlig feber. I flera år har det varit så. Men nu har det ökat på ordentligt. Och under höst/vinter har jag haft feber i två, tre dagar och sen varit frisk en vecka, feber ett par dagar, frisk ett par dagar, feber en dag, frisk två veckor – ja, ni fattar. Och det börjar bli lite ohållbart, speciellt eftersom jag har börjat söka lite jobb nu. Så det skulle han ta tag i att kolla upp, och till nästa gång jag ska dit så ska han ha en plan för det!
Och ytterligare en sak är problemet med mitt ”magonda”, som inte försvunnit i samband med att jag återfått funktionen i underlivet, utan snarare blivit värre. Det hade han ingen förklaring på. Och vid det här laget så hade tiden för mitt besök dragit över med tjugo minuter. Så det skulle vi ta upp vid nästa gång.
Alltså, bättre läkare får man verkligen leta efter! Och han är så schysst när han pratar. Ärlig och rakt på, men ändå inte okänslig. Och han pratar på min nivå. Han fattar att jag varit med om nog inom sjukvården, och att jag vet vad jag snackar om när det kommer till min kropp.
Det känns skönt att äntligen kanske få lite ordning på det här med smärtan. Jag har inte skrivit om det så mycket i bloggen, för jag tänker att det hade dragit ner mig mer än jag behöver. Men det är inte riktigt klokt vad dåligt jag mår/mått. Varenda liten sekund jag fått över för att blunda dagtid har jag tagit. Och nätterna har gått åt till att vrida, vända, svettas, värma vetekuddar, sitta, ligga, massera, gråta av uppgivenhet och till sist slumra till något dåligt tv-program.
Emma har till och med varit förvånad över min trötthet. Jag som alltid brukar ha tusen med energi, oavsett om jag är sjuk eller ej. Men nu har jag bara förespråkat vila i soffan med film och fika. Och det har nästan alltid slutat med att hon ser film och jag sover. Och mormor har frågat en miljon gånger om hur jag mår, eftersom jag varit så vit-grå i ansiktet och inte haft någon energi. Och mamma har frågat dagligen hur det går och hur jag mår, eftersom mormor ringt till henne och varit orolig för hur jag mår. Så förstår ni hur illa det varit den här tiden?
Jag hoppas så att det vänder nu. Men jag känner mig hoppfull! Speciellt när jag vet att min läkare vill hjälpa mig att må bra. Det känns bra!
Den här tunikan sydde jag igår. En mjuk mjukistunika i två utav mina favorittyger. Den ska till en treårig tös, som jag antar kommer gilla den.
I dag ska jag till läkaren. Och egentligen är det väl inget mer med det. Om det inte vore för att det står så himla mycket på spel just nu. Mer än jag låtit komma till känna i bloggen. Och jag kan bara hoppas på att jag blir tagen på allvar, och får den hjälp jag behöver. Något som absolut inte är självklart!
Jag kan i och för sig peppa mig med att lilsis och skrotis ska sova här i natt, och så fort jag kommer från läkaren så kommer de hit. Det blir riktigt nice.
Sen ska jag göra en lite annorlunda sak i morgon. Kan inte riktigt avslöja nu vad det handlar om. Men jag kommer nog att göra det så småningom. Men i vilket fall så är jag nervös för det med. Så helst önskar jag att det var torsdag morgon just nu, och att allt vore över. Fast så är det inte.
Det är bara att blunda och köra på. Hoppas på det bästa och om det inte blir bra – bryt ihop och kom igen.
Så var det dags att presentera vinnarna i utlottningen som jag har här på bloggen! Jag glömde visst att annonsera att där inte bara skulle vara en vinnare, men det gör ju inget. Det betyder ju bara att det är större chans att just du vann!
Japp, så är det. Stella Mihi har hittat ett nytt hem, det hittar du här. Anledningen till att jag valde att byta bloggportal är att jag egentligen inte är ett dugg nöjd med wordpress som bloggverktyg. Och jag skulle egentligen vilja byta bloggverktyg till den här bloggen med. Men, det får bli i ett senare skede.
Så den adress som gäller nu, och i framtiden, är alltså www.stellamihi.blogspot.com
Vinnarna. Jag skulle ju dra vinnarna till min tävling nu i helgen! Och det har jag faktiskt gjort. Får se om jag kan få upp det inlägget här under kvällen, eller om det får bli i morgon.
Sömadsprojektet. Som jag började på i går, och färdigställde i dag, ser ut såhär:
En romantisk klänning med rosor och spets. Band runt midjan och spetskant i halslinningen. Veckad i halsen och runt handlederna samt försedda med band så det går att justera storleken.
Tyget köpte jag på loppisen vi var på i förra veckan. Och för någon dag sedan så fick jag en hel låda med gammal spets från min mor, och som kommer från min farmor. Och när jag satte ihop dem så gick det inte att hejda inspirationen. Jag var bara tvungen att sy den här klänningen. Och jag tycker den blev helt underbar!
Stella Mihi har återuppstått! Japp, så är det. Jag bestämde mig för att nu känns det bra igen, nu vill jag börja sy mera. För det är nu det drar i sy-nerverna, och inspirationen flödar som den aldrig gjort förut. Så jag kör! Och hoppas på att det bär.
Och i går pysslade jag verkligen med ett inspirationsplagg.
Vad det är får ni dock se lite senare…
Och så åt jag paprika och tomatsoppa. Med knäckemacka, och frukt.
Så jäkla gott!
Sen tog jag en promenad hem till mormor och morfar där det var julgransplundring. Inte riktigt my cup of tea, men det var god mat. Och promenaden dit var underbar! Sju grader kallt och strålande solsken.
I dag syr jag. Men i eftermiddag ska jag nog gå iväg och kolla på mitt kusinbarn, Lisette, som spelar cup i badminton. Kan vara gott för henne att ha en hejarklack. Och det är skoj att se henne spela.
I dag är en sån där dag, som jag ligger i soffan med vetekudden och inte vill röra ett finger, för det gör bara ont. Jag har superont i magen, ingen röst och feber. Och jag vill helst bara säga – blä. Men det är inte mycket att klaga över, det skulle helt klart kunna vara mycket värre. Och förhoppningsvis är det snart bättre.
I går for jag, Emma och vår mor iväg för att gå på Röda korsets utförsäljning i Djurås. Och jisses amalia vad jag fyndade! De hade att man fick fylla en hel kasse med böcker och betala fem kronor. Och sen köpte jag massor av fin-fina tyger, ett par hängslebyxor till O, tre barnböcker, ett par skor till mig (helt nya) och en blus till mig – allt för strax över femtiolappen. Helt crazy billigt! Tygerna far just nu runt i tvättmaskinen, men när de kommit ut ska jag fota så ni får se.
Vi fick även lov att bada lillskrutten i går. Då han dels spottat ut penicillin över sig själv ett antal gånger, plus att han la världens kaskadspya över sig själv när han satt en äppelbit i halsen. Så det var bara till att elda upp i kakelugnen i köket och placera badbaljan framför den. Eftersom det är så kyligt i huset, och O är lite sjuk, så ville vi inte att han skulle bli kall. Och nu har verkligen Ossian kommit på hur skoj det är att plaska i vattnet. Emma fick lov att byta kläder från topp till tå efter O badat klart. Och jag fick lov att gå loss med moppen och torka, även fast vi lagt handuk under och runt om baljan. Jaja, helt klart värt det för att se lyckan i O:s ögon när han plaskar!
Och jag måste bara visa en bild på skitungen, från i går natt. Han vill liksom gärna hålla i något när han sover. Och när man ska söva honom så vill han absolut gärna hålla i hand. Det är detsamma när man är ute och kör, då ska han hålla i ens hand. Jättemysigt, men lite knivigt när man kör. Det går dock bra när han ska sova. Men på nätterna så hittar han gärna substitut för handhållandet, och då kan det se ut såhär:
Verkligen ”nermyst” bland täcke och kudde!
Jag sydde även en liten ”cardigan”, eller vad man sak kalla det för, till Ossian. Men den blev lite för tight för honom, och lite för kort, så den fick fara till en väns systerdotter istället. Men jag ska sy en ny till O, för jag tyckte den blev himla mysig:
Skulle dock behöva strykas…
Det blev även ett par byxor med valar på till O, en röd och vitrandig tröja och ett par ”gubb-byxor” med gylf och fickor. Men klantig som jag var så fotade jag inte dem innan jag gav iväg dem. Kanske att jag kan få till någon bild lite senare.
Nej, nu ska jag värma på vetekudden och slänga mig på soffan igen.
Egentligen så hade jag planerat upp för en lång-bloggning ikväll. Men det blir inte alltid som man tänker sig. Och för att förklara detta så får vi bege oss flera veckor tillbaka. Till då en liten O helt plötsligt började ha en massa oförklarlig feber. Och fram till idag, då vi i två omgångar fick besöka läkarhuset för att till slut få konstaterat att liten O har en elak öroninflammation-
Det förklarar ju inte själva o-bloggandet ikväll. Men om vi säger såhär, liten O har haft vääääldigt svårt att sova de senaste nätterna, så svårt att mamman till O börjar se i kors av trötthet. Så självklart sa jag att jag kunde ta nattpasste hemma hos familjen. Eftersom pappan i familjen jobbar två veckor i sträck nu, och också behöver sin sömn.
Men liten O var nog så orolig i kroppen och knoppen efter alla turer med läkare och sköterskor. Som ska titta i öron, ta urinprov, känna och klämma. För han ville inte sova! Han skrek, och skrek, och skrek, och… ja, ni förstår, skrek. Även fast han fick ligga i vagnen, fick ligga i mammas famn, fick ligga i mosters famn, fick ligga i pappas famn, blev vaggad i famnen medan mamma lullade runt i huset. Men nej, liten O skulle bara inte sova.
Till slut så tog jag och bäddade ner honom med tjockaste täcket i vagnen och promenerade rakt ut i kvällsluften, allt medan jag sjöng ”Trollmorsvisan” för honom. Och då, då började han tagga ner. Och ganska så snart så sov han faktiskt, hickandes av allt gråt. Så då tog vi oss en liten promenad, för att säkerställa att han verkligen sov. Därav att jag int orkar blogga nu. Inte någon lång-blogg.
Ossian och lilsis i väntan på läkaren.
Här fick moster vara ”the bad guy” och hålla O medan läkaren kollade öron…
Nu har lillskruttis i vilket fall fått sin första kur penicillin, en alvedon och lite nässpray, så nu hoppas jag att han sover gott natten igenom. Så att hans moster kan få vila lite med. Men om det inte blir så så är det så. Det finns ingen annan som jag hellre skulle sitta uppe med en hel natt just nu. Bara han inte har ont, eller är ledsen.
Nu blev det ju en ganska lång blogg, och en ganska så ”bebis-gullig” blogg, och en ganska så ”spretig” blogg. Men det är så mitt liv har varit idag, väldigt lång, väldigt bebisgullig och väldigt spretig.
Den här dagen har varit lite som att kliva rätt in i en virvelvind. Och det var inte förrän en liten O åkte hem för en timme sen som jag kunde pusta ut och sätta mig ner. Han är verkligen ett litet energiknippe nu för tiden. Fast jag är ju inte sen på att hitta på en massa saker heller.
Vi har bland annat kört runt med gå-vagnen, lekt med alla mina lådor som jag har under soffbordet, kastat leksaker runt oss. Hoppat upp och ner, dansat, ätit mat och fika och lekt med kökssaker.
Luftar rumpan och leker med lådor. Pepparkakssmulor runt munnen och snusnäsduken kunde jag inte låta bli att knyta som en bandana.
Sen plaskade vi runt i badrummet med badbalja och leksaker. Blött blev det!
Så skoj att så många ville vara med i utlottningen. Det finns fortfarande tid att anmäla sig till den. Tänkte mig att dra vinnarna framåt helgen till. Glömde visst att sätta ett slutdatum. Men det gör ju inget.
Nu blir det nog ett glas cola och en chokladbit, innan jag totalsomnar i soffan. Tänkte att jag skull sitta uppe och förfasas över ”Mammor och minimodeller” i kväll. Vill se om det verkligen kan vara på sant. Sen ska jag sova. Så jag orkar med att gå på utflykt i morgon.
Kanske för att peppa. Kanske för att glädja. Eller för att besökarstatistiken tickat över 150.000. Eller för att ni lämnat 5000 kommentarer. Eller för att det är söndag. Jag vet inte vilket. Men en liten utlottning tänkte jag ha!
Som vanligt är det inte så mycket som krävs. Utan du lämnar helt sonika en kommentar till detta inlägg där du berättar vilket av priserna du skulle vilja ha om just du vann. OCH, vilken din favoriträtt är, samt tre varor som du alltid har i kylen. Easy-pisy. Och det ni har att välja på är:
En röd molnmössa strl 3-6 år, eller en vitprickig turkos mössa strl 6-11 år.
En fodrad regnhatt med nedvikbar skärm i strl 48-50
Ett näsduksfodral, perfekt att ha i handväskan!
En tunika i strl 98-104, men kan med fördel användas av både mindre och större barn då den antingen blir långklänning eller kort tunika.
Eller en blus med knytning i hals, armslut och midja. I storlek 80-86.
Eller varför inte ett gäng med hemmagjorda kylskåpsmagneter, one of a kind.
Eller kanske en söt liten förklädesklänning i storlek 56-62.
Helt ok utlottning va? Tror där ska finnas något för de flesta.
Helgen har varit lite bättre ur ett humörsperspektiv. Jag har varit hos syrran och firat Emil som fyllt år. Haft lunchgäster i dag och besök av barndomsvännen på eftermiddagen. Tre buketter med tulpaner står nu och lyser upp mitt hem och får mig på bättre humör. Och framför mig står en ask med choklad. Så just nu går det faktiskt ingen nöd på mig.
Seså, sätt igång och berätta om era maträtter nu! Och välj vad ni skulle vilja ha om just ni vann. Come on, come on, come on.
Man får gråta när det händer jobbiga saker. Det får man verkligen. Och man får äta kakor. Och sitta uppe hela natten framför brasan och fundera. Och hålla älsklingsungen vaken en stund extra på kvällen, bara för att få snusa på honom till han argt fräser ifrån av en mys-överdos. Det får man. Det får jag.
Och nu äter jag choklad i massor. Och dricker cola. Och ser på film.
Sen ska jag måla den fina byrån som jag köpte på stans loppis i dag, och tidningshållaren, som jag heller inte kunde låta bli. Och sen kanske jag gråter en skvätt till. Precis som man får, när döden hälsar på.
I natt ska jag sova, i stället för att sitta uppe med feberhet bebis som är hög på livet och därför hoppar upp och ner, upp och ner, även fast moster flera gånger påpekat att klockan är tre på natten.
Men om man är bebis och har feber så får man vara uppe på natten och hoppa energin ur sin moster. Lika mycket som man får gråta två dagar i rad när något sorgligt händer och livet kanske aldrig mer blir sig likt. Och lika mycket som man får glömma sorgen för en timme och glatt sjunga högt medan man målar om den ny-gamla byrån. För sånt är livet. Inte alltid som det ska vara.
Och sen kommer den, och leker med livet, som en katt som jagar en råtta. Det är bara det att den där råttan springer förgäves. Det är döden jag pratar om, personifierad i en katt.
Och det är då man tvivlar. Och det är då man gråter. Och det är då man åker till lillasyster och luktar på lillskrutten. Och försöker komma ihåg att det blir bättre, även om det inte känns så just i stunden.
Tjosan. Ibland flyger bara tiden förbi och innan man vet ordet av så har det gått tre dagar utan bloggning. Tänker att ”nu ska jag blogga” men sen kommer det något annat och stör och helt plötsligt så har jag glömt det. Den största anledningen i dagarna tu är min fina lilla gosekorv som spenderat tid med sin gamla moster.
Nu har jag precis avslutat en storstädning av lägenheten efter att ha haft O och Emma här i två dagar. Sanerat barnstolen och allt inom en fem meters radie. Jag säger inte att han har dåligt bordsskick, nej. Man kanske kan säga att han äter väldigt… intensivt! Mat överallt.
Som på nyår. När jag tyckte att Ossian kunde få inmundiga sin efterrätt själv. Och Emma såg på mig som att jag var lite galen. Men gick ändå med på det. Och till en början såg det faktsikt väldigt bra ut. I alla fall de fem första sekunderna.
Som sagt, det började ju bra…
Men, ganska så snart så gick det utför…
Och tja, efter ett tag så såg det ut såhär. Mmm, blåbär och grädde.
Appropå efterrätt, så fick vi superfin efterrätt på nyår. Det bjöds på både citronmousse, vit-chokladpannacotta och mjölkchokladpannacotta. Väldigt gott! Min favorit var helt klart den med vit choklad.
Finaste lillebror gillade också efterrätterna!
Tillbaks till i dag. Ossian har börjat gå på riktigt nu. Och att springa runt med gåvagnen är riktigt skoj! Dock inte riktigt lika skoj för mosters rygg, men det är ett helt annat kapitel. Emma filmade lite i går kväll när vi gick runt, check it out!
Och kjolen jag har på mig. Jag är ledsen för ”hänget”. Men det är helt hopplöst. Jag har fortfarande inte lyckats gå upp de där tappade kilona. Jag äter som en häst, men inget händer. Hence the ”häng”. Om det inte vore för att jag knappt har några kläder som passar så skull jag inte bry mig. Men det är så jobbigt att bara ha två par jeans som jag kan ha. Resten sitter som sopsäckar runt benen.
Annars har vi busat mycket. Kollat på fina fåglarna som jag har på väggen i hallen. Ätit mycket mat och godis och fika och frukt. Och när man äter så passar det ju fint att visa hur duktig man är på att ”fräsa” med läpparna, så att maten spruar all världens håll, eller hur? Galenpanna är vad han är.
Vi kollar på fåglarna!
BUS!
Just det! Såret i pannan. Eller ni ser den där vita saken? Jag tappade en bakmaskin i huvudet på mig själv. Så jag fick sy fyra stygn. Och har en bra fin blåtira. Men annars gick det bra.
Men man får se det som att jag har åtminstone färskt och hembakat bröd!
Och i dag känns det verkligen som att det har varit en sån käck hemmafrudag. Till lunch så bakade jag morotsbröd och kokade rotfruktssoppa. Och lilla O slukade både rotfruktssoppa och ostsmörgås med god aptit! Sen framåt eftermiddagen så gjorde jag en äppelpaj, och Emma kokade hemmagjord vaniljsås, som vi åt till eftermiddagskaffet. Även liten O fick smaka ett par skedar hemmagjord paj och sås. Och det slank mer än väl ner!
Sen var liten trött. Men han ville inte komma till ro i vagnen. Så då tog jag honom i min famn och satte mig i soffan och nynnade lite samtidigt som jag strök honom över huvudet. Och jag tror nog bara att han var lite närhetstörstig. För han somnade som en liten stock där i famnen. Så där fick han ligga kvar, medan jag kikade på tv och Emma satt med datorn. Och jag strök honom över huvudet. Och jag luktade på hans kinder. Och jag fingrade på hans små fina fingrar. Och jag lyssnade på hans tuttande, hans andetag och hans sovljud. Och mitt hjärta bara värkte, värkte och värkte. Jag älskar alltså denna unge så jävla mycket. Så att det gör ont.
Älskade unge, om du visste hur mycket jag älskar dig.
I dag hänger jag i pyjamasbyxor och mjukiströja. Väldigt skönt måste jag säga. Pajsar runt och petar lite här, duttar lite där. Joxar lite med datorn, läser bloggar och skriver meritförteckning, äter kakor och dricker kaffe. Lagomlugnlördag.
Boken – you know – the book. Den som jag skrev. Men sen fick så myket dumma kommentarer på. Fast också väldigt många fina. Den funderar jag på att ta upp igen. Både skrivandet och den delen där jag la upp små delar här på bloggen. Det var liksom så bra, att lägga upp det här – både för att jag skrev mycket mer då, och för att jag kan få lite konstruktiv kritik på skrivandet.
Jag gillar ju att skriva. Och jag har ju varit med om en del ”ovanliga” saker, saker som kan vara intressanta att läsa om. Plus att det är ett bra sätt att bearbeta saker en gång till.
Det har dock varit svårt att veta hur och vad jag ska skriva om. Jag har tänkt att skriver jag om allt så kommer ingen att tro mig. Men ändå, det händer ju, så varför skulle folk inte tro? En annan sak som gör att jag kanske inte vill skriva om allt är för att det blir så jäkla rörigt. Så många saker. Så många ställen. Så många händelser. Jadijadija… jag vet inte. Jag kanske måste isolera vissa ämnen.
Vad tycker ni? Vad vill ni/vad vill ni inte läsa om? Vad är det som gör en bok bra? En liten ledtråd – please!
Så, vi packade på oss massvis med kläder. Kokade kaffe, bredde smörgåsar och la kakor i burk. Tog fram pulkorna och sen for vi iväg till friluftsområdet Bergebo.
Och det var hur härligt som helst!
Vi gick mest med pulka och Ossian i släp, eftersom vi glömde O:s hjälm hemma. Men det gjorde absolut inget, eftersom det var så vackert. Snöigt, soligt och lagom kallt.
Efter ett tag stannade vi och packade upp fikakorgen. Och hur gott smakar inte en kopp kaffe och en macka efter en stunds motion i snön?
Jävligt gött skulle jag säga.
Det var någon av oss som höll sig vaken mycket längre än han brukar. Men samme person orkade inte riktigt med hela vägen hem. Och sista biten såg det ut såhär:
Som sagt, det har varit asskönt i dag. Men nu är jag så sinnessjukt trött så jag sitter och tuggar i mig godis febrilt för att orka hålla mig vaken i någon timme till, åtminstone till åtta-halv nio.
Och jag håller fortfarande tummarna för att det inte är en dum förkylning som spökar runt i min kropp. För i morgon hade jag tänkt att dra till gymmet igen!
Satt under kvällen och drömde mig bort till morgondagens utflykt innehållandes pulka, massor av snö, varm choklad i termos, barn som är ovan vid snö, större barn som älskar snö och summan av det hela – monstermystid.
För att efter en timmes sömn vakna upp med en hals som jag knappt kan svälja med och ett huvud som dunkar som om det hade sitt eget rave-party. Fy, så tråkigt.
Så nu sitter jag och mökar in en apelsin och sköljer ner den med en kopp te och ett par alvedon. Varav, gissningsvis, det är alvedonen som kommer ha någon sånär direkt effekt. Och lindringen av teet.
Annars har jag verkligen utnyttjat varendaste minut den här dagen. Eftersom jag vaknade vid halv fyra i morse, och absolut inte kunde somna om. Så jag har hunnit med mega-mycket. Som att städa ur hela förrådet, rensa alla kartongerna, märka dem och sen strukturera upp allting. Promenerat till torget och hämtat ut ett månadssent paket från HM. Strukit och satt på nya kuddöverdrag till soffan och sängen. Tagit ner granen. Varit iväg och lämnat in alla hjälpmedel till hjälpmedelscentralen. Postat sex mega-paket från traderaförsäljning. Handlat. För att slutligen avsluta dagen hos lilsis med att få en liten kläng-apa klistrad i knäet (barnvaktande av en sällskapssjuk liten O) och god middag. Världens bästa avslutning.
Jag har precis kommit hem från ett pass på gymmet, och känner mig sådär löjligt stark och frisk. På ett enormt skönt och befriande sätt! Det är fruktansvärt skönt att vara igång med träningen igen.
Tidigare i dag hade jag besök av finaste barndomsvännen Lina och hennes pojkvän. Så fint att ses. Det blir liksom inte så ofta längre. Eftersom hon bor i annan stad, och jobbar heltid. Så då är det fint när det finns tid.
Annars är det väldigt skönt att sova i egna sängen. Att vakna upp och inte behöva stressa iväg för att det är något som bara måste fixas innan något ska firas. Att äta o-julig mat och hinna med att läsa julklappsböckerna.
Njuta lite av det nya året. Som har börjat väldigt bra.
Så har vi kommit till den andra delen utav årskrönikan. Den här delen har inte varit helt lätt att gå igenom och sammanfatta. Och när jag ser tillbaka på året så tänker jag som vanligt ”Hur fan kunde så mycket hända!?”, men sen tänker jag att ja, det är ju så jag är, lite.
Juli
Juli började mitt i Peace & Love. Vi gick och såg Veronica Maggio tillsammans med ca 30.000 andra. Det var varmt. Det var många härliga, underbara och helt fantastiska artister. Och vi hade skitskoj.
Men vi hade också fullt upp med att ladda inför liten O:s dop, som skulle ske dagen efter festivalens slut. Så det var ett evigt pusslande med att få allting att gå i hop. Men det blev ett underbart fint trädgårdsdop där jag fick äran att bli Ossians gudmor.
Direkt efter dopet var jag tvungen att fara ner till Göteborg igen för att ta tag i lite saker som väntade. Och det var regn. Och det var sol. Och jag spenderade så mycket tid som möjligt nere vid havet.
På stranden där jag läste, lyssnade på alla sommarpratarna och njöt av den västgötska sommaren.
Men däremellan så bara längtade jag upp igen. Till Emma, lilla O, landet, landsbygden och den sorts frihet som du bara inte kan hitta inne i en storstad. Och det var väl ungefär här som jag absolut och defenitivt bestämde mig för att nej, jag kommer inte att stanna kvar i Göteborg. Nu har jag gjort mitt i den här staden. Men jag visste dock inte då att tiden jag hade kvar i Götet skulle bli så kort…
I slutet av Juli kom lillasyster med familj ner för att hämta upp mig igen. Jag hade tröttnat på ensamheten i storstaden och längtade efter umgänge och systerhäng. Men innan vi åkte hann vi med Liseberg och Ullared, två turistmåsten på västkusten enligt lilsis E.
Åker spårvagn för första gången.
Augusti.
Augusti inleddes med härliga sommardagar, där vi njöt av nybakta pajer, hemmakokta safter, strandhäng vid sjön och renovering av huset.
Jag firade bästa födelsedagen ever med att bli väckt av finaste syster-familjen med lyx-frukost och tända ljus.
I sakta mak så plockade vi bär, njöt lite av solen och bara var här och nu. Precis som en födelsedag ska firas. Inga större ovationer eller prestationer. Vilket uppskattades enormt. Jag gillar bäst de där fina små gesterna, som att de ansträngt sig så att gå upp och fixa finfrukost till mig. Men vi avslutade självklart dagen med en lyxig bär-tårta!
Det var också härikring som Ossian fick sin första timeout, vid en ringa ålder av fyra månader. Och han led, som ni ser:
Sen kom den, den där dagen. Dagen då allting förändrades, på en sekund. Dagen då jag föll utför trappen hemma hos lillasyster och gjorde illa ryggen till den grad att det skulle dröja månader innan jag kunde stå på mina ben igen.
Jag har inte särskilt tydliga minnen av olyckan i sig. Förutom när jag slutade andas inne på röntgen. Utan det är först när jag ”vaknade” upp på Ortopeden någon dag senare som minnena tar vid. Och där låg jag, med skadad rygg och bruten arm, och visste inte vad som var vad.
Jag fick mycket morfin, och mådde riktigt, riktigt dåligt. Jag hade smärtor som inte var av denna värld och det var mer än ofta som jag grät mig igenom de mörka och ensamma nätterna med smärtan. Det enda som var bra med all detta morfin och denna smärta var att jag inte orkade tänka på vad skadan kunde ha för konsekvenser, och på så vis höll jag även hoppet uppe.
En annan som fick mig att hålla hoppet uppe var självklart Ossian, och hans besök på sjukhuset var verkligen guldglimtarna i tillvaron.
Här var bara ett par dagar efter olyckan, och jag kommer verkligen ihåg hur trött jag var och hur ont jag hade. Men bara att få hålla min lilla guldklimp för en liten stund, även om jag bara tror att det var någon minut, det betydde så mycket.
En vecka efter olyckan fick jag ta första duschen, och det var himmelskt kan jag säga!
Jag hintades om att jag skulle få åka hem, men blev snuvad på konfekten. Istället så sattes jag upp på väntelista för Rehab-avdelningen. Jag funderade på livet mycket nu, och hade så svårt att se varför detta just skulle vara tvunget att hända mig.
I slutet fick jag komma till Rehab, och fann snabbt min plats på avdelningen.
September.
Hela mitt liv hade vänts upp och ner, och nu bestod dagarna av att träna med sjukgymnasten, lära mig att tappa mig själv på urin, jobba med arbetsterapeuten och lära mig att hantera smärtorna.
Jag genomgick en hel drös med undersökningar. Bland annat en där de stack nålar i nerverna på mig. Vilket gick bra.
Jag bad er om pepp, och började bygga på min fina pepp-vägg.
Jag fick korta permissioner för att göra ”normala” saker. Så vi var på nostalgidagarna.
Och vi såg Festival Salute från älvkanten, med dukat picnikbord.
I slutet av September fick jag besked om att jag skulle få komma till Uppsala för vidare behandling av ryggskadan. Och jag både såg fram emot resan och inte. Men väl på plats så verkade det vara en riktigt schysst avdelning, förutom inredning och hjälpmedel som inte verkade ha uppdaterats sen 70-talet.
Oktober.
Månaden började med ett härligt besök från la familia, vilket var varmt välkommet och högt uppskattat. Tyvärr slutade den helgen med ett smärre blodbad efter att jag mötte min motståndare i ett väggfast bord och det hela resulterade i fyra stygn i ögonbrynet.
Och inte vet jag om det var den skitiga miljön, för ja, det var ganska så dammigt och dant i Uppsala, alla infektionsbärande människor, all kontaminerad luft i rörelse eller om det var en kombination av allt. Men det gick åt många adrenalinpennor under de här veckorna. Och syrgasen var min bästa vän. Och CIVA i Uppsala är ett ställe jag kan checka av.
Jag fick finbesök av två fina vänner. Jag tränade så mycket jag kunde och jag försökte suga i mig allt som min sjukgymnast sa till mig att göra.
Men, i slutet av Oktober så fick jag beskedet att de inte kunde göra mer för mig. Och jag blev ledsen. Efter som de i mina ögon inte gjort i princip någonting. I vilket fall inget som de i Falun lovat. Så jag fick åka hem, om än sämre än när jag kom.
Och jag föll.
Slutet av Oktober är nog den mörkaste perioden på det här året. Jag grät mycket för mig själv och sörjde mina ben, sjukvårdens oförmåga, ödet och det faktum att jag inte hade ett eget hem att vila ut i. Det var verkligen en tuff tid.
November.
November började lite ljusare än Oktober slutade. Vi hade höstbrasa med tillhörande fixar-dag. Grillade och bara var i nuet.
Jag började så smått acceptera att jag satt i rullstol och kämpade järnet för att ta mig ur den, för att bygga styrka och för att stimulera varendaste liten nerv i kroppen.
Jag bakade mycket, i terapeutiskt syfte. Och det var gott.
Den femtonde november så var det dags för ytterligare en sjukhusrunda. Jag hade samlat på mig vätska i buken och det hade blivit en infektion. Så det blev ambulans in till akuten och en akut operation på det.
Efter tre dagar med iv-antibiotika så fick jag åka hem. Och jag for direkt till lil-sis och lill-kiddot för att tanka energi.
Ett par dagar därefter flyttade jag – till min fina, fina lägenhet, som jag trivs så bra i. Och för ett par dagar så var det lycka!
Men lyckan var kortvarig då jag bara efter en vecka fick åka in akut till sjukhuset igen. Med en riktigt elak urinvägsinfektion denna gången, som letat sig uppåt njurarna.
Jag kände mig mest blek och emlig, och var så sagolikt trött på sjukhus att jag bar ville spy på det hela. Men det var bara att bita ihop, och kämpa på. Och efter ett par dagar på sjukan så fick jag återigen komma hem.
Och jag fortsatte trivas, fixa och dona i min fina lägenhet.
December.
December dominerades helt klart utav den här händelsen:
Och jag kände för att peka finger åt alla som ens antytt att jag inte skulle kunna gå igen. Fuck them!
Men eftersom det var december så innehöll det en del julkortspyssel och julklappsinslagningar.
Snön föll, och vi kunde ta oss den första pulkaturen, som också kom att bli den första ever för Ossian.
Jag kunde återigen hjälpa lilsis med att ta O ett par nätter, och njutningen i det går inte att ta miste på.
Jag spenderade sköna dagar uppe hos min far, där jag skrev lite, åkte lagom spark och åt väldigt mycket kladdkaka.
Jag och lilsis hade tapas-kväll med vin.
Och sen. Ja, sen var faktiskt julen här, med allt som det innebär. Och jag överlevde den. Och nyårsfirandet som följde.
Och året kunde faktiskt inte slutat bättre än det gjorde. På två ben. TVÅ ben. Inte i rullstol. Inte på sjukhus. Inte död. Utan frisk, hemma och på två ben. Det är fint det.
2011 var ett väldigt tufft år, och ett väldigt positivt år, eftersom lilla O kom till världen. Men jag har fått slita hårt året som gått. Och även fast 2012 känns väldigt oplanerat så ser jag verkligen fram emot det. Känner på mig att det kommer ske stora förändringar detta året. Och jag får faktiskt lite pirr i magen när jag tänker på det.
Och så gick det en vecka. Av julfirande, familjehäng, aktiviteter, farande hit och dit och skönt vänner-häng. Så intensivt att jag knappt suttit en minut vid datorn. Men det har varit en skön vecka i det stora hela. Och jag känner mig nöjd. Men, en liten sammanfattning då..!
Först så var det ju julafton då, och då öppnade vi ett varsitt morgonpaket framför brasan. Mysigt.
Sen, obligatorisk julfrukost.
För att sen klä upp oss en smula…
…och ta årets julkort framför granen.
Sen var det det vanliga, ni vet – alldeles för mycket julklappar till lilla O, snuskigt mycket mat, godis som tillslut sprutar ur öronen för att avrundas med matkoma i soffan. Som vanligt. Typ.
På juldagen for vi upp till Far vår med sambo för att fira där. Och enligt tradition så hade vi hyrt simhallen. Packade med oss snittar, mousserande vin, öl och andra tilltugg. Sen hade vi en helmysig eftermiddag i simhallen med bus i bassängen, bastubadande och snacks-ätande.
På annandagen var det dags för nya upptåg. Då gjorde vi något så roligt som ansiktsmålningar. Och sen fotade vi. Mycket, mycket skoj, och mycket, mycket vår familjs humor.
Jag målade Emma.
Min far målade mig.
Sen fotade vi oss. Och här är alla syskon, plus Emmas Emil och liten O.
Just det, vi åt också. Mycket och gott. Trerättersmiddagar med vin är helt klart min grej. Jag kan tänka mig att bli van vid det. Om det är någon som undrar.
Och så fick jag en till sak att se fram emot till sommaren. Sverige-Brasilien på Råsunda i augusti – jeeeh! Jag, Kristoffer och Axel ska gå. Blir riktigt fint det.
Och nu har jag haft finaste Frida här i ett dygn. Och jag har haft väldiga problem med tiden. För den gick så snabbt. Så det var det jag pysslade med, gick runt och ojjade mig över tiden. Mellan allt prat, bio, fika och vin vill säga. Oh boy vilken toppen-tjej det är!
Och i dag har jag även hunnit med mitt första gym-pass på jag vet inte hur många år. Så i morgon kan jag nog inte gå. Men det gör inget. För det var så jäkla roligt. Och jag vill bara dit igen..!
Nu ska jag bara packa om litegrann, sova och sen fara ut till lill-syster för nyårsfirande i morgon. Och så ska jag ju skriva klart årskrönikan! Helt klart. Hur firar ni nyår egentligen? Hur ni än firar så hoppas jag att ni får en riktigt fin nyårsafton!
Jag är en go och glad tös på 27 år. Jag tänker mycket, antagligen för mycket för mitt eget bästa, och en del tankar blir till ord.
Emellanåt så krigar jag - med livet. Mina lungor är inte riktigt som alla andras och skapar en del problem i tillvaron. Så ibland känns det lite som en sjukhusblogg.
Sen syr jag däremellan, då kan det bli lite av en sömnadsblogg. Om jag inte har fullt upp att blogga om mitt underbara syskonbarn, då blir det gärna en sån där "snutte-gulle-plutte"-blogg som jag egentligen inte förespråkar.
Vad jag däremot förespråkar är humor, humor och ödmjukhet. Samt lakrits, böcker, filmer, musik, fotboll, ord, människor, fika och sommarsol.
Gillar egentligen inte att fota med blixt, men mönstret syns bäst då.
Medan den här bilden känns mer mysig, tycker jag.
Bilden är från när jag och syrran fikade i förra veckan.
En suddig jag innan jag gick ner på stan.
