Lättnaden.

Jo, nog är jag lättnad nu, och utmattat trött och glad.

Det gick bra hos läkaren. För jag har nog världens bästa läkare just nu. Jag har aldrig varit med om bättre läkare. Och då har jag haft många! Väldigt många. Och det är väl det som fått mig att tvivla på deras välvilja, empati och ödmjukhet. Men det behöver jag inte göra mer med den här läkaren.

De senaste veckorna har jag haft så ont i kroppen. Alltså inte som i lite värk när jag vaknar om morgonen och inte rört mig. Utan som i att jag legat och gråtit nätterna igenom. Haft svårt att röra mig om dagarna. Inte kunnat träna. Mått illa. Och varit sååå trött att flera ifrågasatt mitt mående. Till och med tröttare än Emma, och då är hon ofta, ofta vaken med orolig liten O.

Det tog läkaren på allvar, och vi ska försöka hitta en bra behandlingsmetod mot det, med mer smärtstillande, massage och träning. Och jag fick återuppföljningsbesök om bara tre veckor, för att se så medicinen fungerar.

En annan sak är att jag fortfarande, sex månader efter olyckan, fått träffa någon terapeut för att prata om det som hänt. Vilket jag tycker är skandal! Och eftersom jag mått dåligt psykiskt tidigare i mitt liv så vill jag verkligen inte riskera att detta påverkar mitt mående i framtiden. Så det skulle han hjälpa mig med att jaga på en tid för utvärdering hos en terapeut.

En tredje sak är att jag haft väldigt mycket oförklarlig feber. I flera år har det varit så. Men nu har det ökat på ordentligt. Och under höst/vinter har jag haft feber i två, tre dagar och sen varit frisk en vecka, feber ett par dagar, frisk ett par dagar, feber en dag, frisk två veckor – ja, ni fattar. Och det börjar bli lite ohållbart, speciellt eftersom jag har börjat söka lite jobb nu. Så det skulle han ta tag i att kolla upp, och till nästa gång jag ska dit så ska han ha en plan för det!

Och ytterligare en sak är problemet med mitt “magonda”, som inte försvunnit i samband med att jag återfått funktionen i underlivet, utan snarare blivit värre. Det hade han ingen förklaring på. Och vid det här laget så hade tiden för mitt besök dragit över med tjugo minuter. Så det skulle vi ta upp vid nästa gång.

Alltså, bättre läkare får man verkligen leta efter! Och han är så schysst när han pratar. Ärlig och rakt på, men ändå inte okänslig. Och han pratar på min nivå. Han fattar att jag varit med om nog inom sjukvården, och att jag vet vad jag snackar om när det kommer till min kropp.

Det känns skönt att äntligen kanske få lite ordning på det här med smärtan. Jag har inte skrivit om det så mycket i bloggen, för jag tänker att det hade dragit ner mig mer än jag behöver. Men det är inte riktigt klokt vad dåligt jag mår/mått. Varenda liten sekund jag fått över för att blunda dagtid har jag tagit. Och nätterna har gått åt till att vrida, vända, svettas, värma vetekuddar, sitta, ligga, massera, gråta av uppgivenhet och till sist slumra till något dåligt tv-program.

Emma har till och med varit förvånad över min trötthet. Jag som alltid brukar ha tusen med energi, oavsett om jag är sjuk eller ej. Men nu har jag bara förespråkat vila i soffan med film och fika. Och det har nästan alltid slutat med att hon ser film och jag sover. Och mormor har frågat en miljon gånger om hur jag mår, eftersom jag varit så vit-grå i ansiktet och inte haft någon energi. Och mamma har frågat dagligen hur det går och hur jag mår, eftersom mormor ringt till henne och varit orolig för hur jag mår. Så förstår ni hur illa det varit den här tiden?

Jag hoppas så att det vänder nu. Men jag känner mig hoppfull! Speciellt när jag vet att min läkare vill hjälpa mig att må bra. Det känns bra!