Men så ringde min mor, och frågade om jag ville komma över på en kopp kaffe eftersom Ossian och Emma var där. Så jag pillade i mig en smärtstillande och snörade på mig kängorna för att bege mig ut i vinterlandet, lyssnandes på ljudbok.

Men så öppnar jag dörren hos min mor, stiger in och ropar ”hallå!”, och innan jag ens hunnit med att ta ur lurarna ur öronen så hör jag ett förtjust tjut från vardagsrummet. Och två sekunder senare kommer en liten lillpys tultande i rekordfart genom hallen, samtidigt som han ger ifrån sig förtjusta tillrop av rapparkalja. Men vad han gör sen kan inte misstolkas. För då jag böjer mig ner för att säga hej till honom så sträcker han fram armarna och lägger sitt lilla huvud på min axel. Och sen, under upphetsande tjut så klappar han mig på armen, på kinden och drar lite i min jacka. Det är nog den största kärleksförklaringen jag någonsin fått. Och den är så äkta. Mer äkta än någonting.

Och genast så kan jag glömma min dumma, dumma kropp för en stund. Glömma den och bara fokusera på att umgås och få all energi som denna lilla virvelvind kan ge mig. Hans kärlek är så uppenbar och så ärlig – underbara underbarn.

Här är en film från i fredags, då jag var barnvakt och vi satt och åt en mellanmåls-mandarin. Och det är såhär det är nu, om han inte pratar konstant (som på filmen) så gör han all världens andra ljud. Provar att skrika högt, vissla, knäppa med tungan, sjunga, ”prutta” med munnen… tja, typ alla ljud som finns.

Nu ska jag ta av mig kläderna och slänga tröjan i tvätten, eftersom den har en fläck av knäckemacka och smör på axeln efter en väldigt gosig kram från en liten skrutt som avslutat sitt mellanmål. Och sen ska jag dra på mig pyjamasen och lägga mig och läsa. Och om jag inte kan sova i natt, så kommer jag att tänka på när jag steg in genom dörren hos mamma i dag, om och om och om och om igen.

För det är sånt man lever på.

Två vetekuddar alltså, en på magen och en på ryggen – det bästa när kroppen krånglar och gör ont.

Sov gott på er!

Gillar egentligen inte att fota med blixt, men mönstret syns bäst då.

Medan den här bilden känns mer mysig, tycker jag.

Sen fick jag även en ny ”ljuslykta” av min mor. Egentligen ska där nog vara långa ljus i den, men jag tycker att den blev superfin med värmeljus:

Bilden är från när jag och syrran fikade i förra veckan.

I går sydde jag mest hela dagen, för att sen på kvällen gå ut och äta med en kompis. Vi gick till Thai-restaurangen här i stan, och åt supermumsig buffé. En skön avslutning på en skön dag där jag faktiskt haft mindre smärtor. Dock var det svinkallt när vi skulle hem, och jag hade bara strumpbyxor, så det tog lång tid att bli varm när jag kom hem.

En suddig jag innan jag gick ner på stan.

Emma ville så gärna se vad jag hade på mig, så därför lägger jag upp bilden här, så får hon se ”på riktigt”.

Just det! I går fick jag en sån där fix idé om att jag bara måste äta pannkaka, att jag helt plötsligt var sugen på det, fast jag inte ätit det på hur många år som helst. Typ en evighet sen. Så jag ställde mig och stekte pannkaka, efter receptet ur gamla hemkunskapsboken. Tänkte att ett recept på två portioner borde räcka, eftersom det var små portioner man gjorde där i hemkunskapen. Och det blev fyra pannkakor. Goda pannkakor, med grädde och blåbärssylt.

Men vad jag inte kom ihåg om pannkaka är att det ä r  s å  m ä t t a n d e! Efter en och en halv pannkaka kändes det som att magen skulle explodera. I och för sig blev dessa pannkakor rätt tjocka, men ändå. Och jag orkade bara trycka i mig två stycken. Så det blir pannkisar till lunch i dag med. Gött.

Det gick bra hos läkaren. För jag har nog världens bästa läkare just nu. Jag har aldrig varit med om bättre läkare. Och då har jag haft många! Väldigt många. Och det är väl det som fått mig att tvivla på deras välvilja, empati och ödmjukhet. Men det behöver jag inte göra mer med den här läkaren.

De senaste veckorna har jag haft så ont i kroppen. Alltså inte som i lite värk när jag vaknar om morgonen och inte rört mig. Utan som i att jag legat och gråtit nätterna igenom. Haft svårt att röra mig om dagarna. Inte kunnat träna. Mått illa. Och varit sååå trött att flera ifrågasatt mitt mående. Till och med tröttare än Emma, och då är hon ofta, ofta vaken med orolig liten O.

Det tog läkaren på allvar, och vi ska försöka hitta en bra behandlingsmetod mot det, med mer smärtstillande, massage och träning. Och jag fick återuppföljningsbesök om bara tre veckor, för att se så medicinen fungerar.

En annan sak är att jag fortfarande, sex månader efter olyckan, fått träffa någon terapeut för att prata om det som hänt. Vilket jag tycker är skandal! Och eftersom jag mått dåligt psykiskt tidigare i mitt liv så vill jag verkligen inte riskera att detta påverkar mitt mående i framtiden. Så det skulle han hjälpa mig med att jaga på en tid för utvärdering hos en terapeut.

En tredje sak är att jag haft väldigt mycket oförklarlig feber. I flera år har det varit så. Men nu har det ökat på ordentligt. Och under höst/vinter har jag haft feber i två, tre dagar och sen varit frisk en vecka, feber ett par dagar, frisk ett par dagar, feber en dag, frisk två veckor – ja, ni fattar. Och det börjar bli lite ohållbart, speciellt eftersom jag har börjat söka lite jobb nu. Så det skulle han ta tag i att kolla upp, och till nästa gång jag ska dit så ska han ha en plan för det!

Och ytterligare en sak är problemet med mitt ”magonda”, som inte försvunnit i samband med att jag återfått funktionen i underlivet, utan snarare blivit värre. Det hade han ingen förklaring på. Och vid det här laget så hade tiden för mitt besök dragit över med tjugo minuter. Så det skulle vi ta upp vid nästa gång.

Alltså, bättre läkare får man verkligen leta efter! Och han är så schysst när han pratar. Ärlig och rakt på, men ändå inte okänslig. Och han pratar på min nivå. Han fattar att jag varit med om nog inom sjukvården, och att jag vet vad jag snackar om när det kommer till min kropp.

Det känns skönt att äntligen kanske få lite ordning på det här med smärtan. Jag har inte skrivit om det så mycket i bloggen, för jag tänker att det hade dragit ner mig mer än jag behöver. Men det är inte riktigt klokt vad dåligt jag mår/mått. Varenda liten sekund jag fått över för att blunda dagtid har jag tagit. Och nätterna har gått åt till att vrida, vända, svettas, värma vetekuddar, sitta, ligga, massera, gråta av uppgivenhet och till sist slumra till något dåligt tv-program.

Emma har till och med varit förvånad över min trötthet. Jag som alltid brukar ha tusen med energi, oavsett om jag är sjuk eller ej. Men nu har jag bara förespråkat vila i soffan med film och fika. Och det har nästan alltid slutat med att hon ser film och jag sover. Och mormor har frågat en miljon gånger om hur jag mår, eftersom jag varit så vit-grå i ansiktet och inte haft någon energi. Och mamma har frågat dagligen hur det går och hur jag mår, eftersom mormor ringt till henne och varit orolig för hur jag mår. Så förstår ni hur illa det varit den här tiden?

Jag hoppas så att det vänder nu. Men jag känner mig hoppfull! Speciellt när jag vet att min läkare vill hjälpa mig att må bra. Det känns bra!

Den här tunikan sydde jag igår. En mjuk mjukistunika i två utav mina favorittyger. Den ska till en treårig tös, som jag antar kommer gilla den.

I dag ska jag till läkaren. Och egentligen är det väl inget mer med det. Om det inte vore för att det står så himla mycket på spel just nu. Mer än jag låtit komma till känna i bloggen. Och jag kan bara hoppas på att jag blir tagen på allvar, och får den hjälp jag behöver. Något som absolut inte är självklart!

Jag kan i och för sig peppa mig med att lilsis och skrotis ska sova här i natt, och så fort jag kommer från läkaren så kommer de hit. Det blir riktigt nice.

Sen ska jag göra en lite annorlunda sak i morgon. Kan inte riktigt avslöja nu vad det handlar om. Men jag kommer nog att göra det så småningom. Men i vilket fall så är jag nervös för det med. Så helst önskar jag att det var torsdag morgon just nu, och att allt vore över. Fast så är det inte.

Det är bara att blunda och köra på. Hoppas på det bästa och om det inte blir bra – bryt ihop och kom igen.

Nu kör vi!

Hey ho, let’s go. And här koms the vinners:

Vinnaren av tunika strl 98-104 är Carola

Av supernajsiga kylskåpsmagneter är Louise!

Vinnaren av molnmössan är: Kungen och Majkis
Och av prickiga mössan är: Annelie Isacson

Och vinnaren av regnhatten är: Marie

Ps. Måste ju säga att det är grym vinstchans på mina utlottningar, nästan alla vann ju.

Pss. Maila mig er adress på hannajohanna@gmail.com Era vinster kommer att skickas under veckan som kommer!

]]> http://justnuochidag.wordpress.com/2012/01/23/vinnarna-2/feed/ 3 Johanna DSCF7135 DSCF7133 DSCF7122 DSCF7127 http://justnuochidag.wordpress.com/2012/01/22/stella-mihi-har-bytt-hem/ http://justnuochidag.wordpress.com/2012/01/22/stella-mihi-har-bytt-hem/#comments Sun, 22 Jan 2012 17:32:51 +0000 Johanna http://justnuochidag.wordpress.com/?p=3206 Läs mer →]]> Japp, så är det. Stella Mihi har hittat ett nytt hem, det hittar du här. Anledningen till att jag valde att byta bloggportal är att jag egentligen inte är ett dugg nöjd med wordpress som bloggverktyg. Och jag skulle egentligen vilja byta bloggverktyg till den här bloggen med. Men, det får bli i ett senare skede.

Så den adress som gäller nu, och i framtiden, är alltså www.stellamihi.blogspot.com

Vinnarna. Jag skulle ju dra vinnarna till min tävling nu i helgen! Och det har jag faktiskt gjort. Får se om jag kan få upp det inlägget här under kvällen, eller om det får bli i morgon.

Sömadsprojektet.  Som jag började på i går, och färdigställde i dag, ser ut såhär:

En romantisk klänning med rosor och spets. Band runt midjan och spetskant i halslinningen. Veckad i halsen och runt handlederna samt försedda med band så det går att justera storleken.

Tyget köpte jag på loppisen vi var på i förra veckan. Och för någon dag sedan så fick jag en hel låda med gammal spets från min mor, och som kommer från min farmor. Och när jag satte ihop dem så gick det inte att hejda inspirationen. Jag var bara tvungen att sy den här klänningen. Och jag tycker den blev helt underbar!

Och i går pysslade jag verkligen med ett inspirationsplagg.

Vad det är får ni dock se lite senare…

Och så åt jag paprika och tomatsoppa. Med knäckemacka, och frukt.

Så jäkla gott!

Sen tog jag en promenad hem till mormor och morfar där det var julgransplundring. Inte riktigt my cup of tea, men det var god mat. Och promenaden dit var underbar! Sju grader kallt och strålande solsken.

I dag syr jag. Men i eftermiddag ska jag nog gå iväg och kolla på mitt kusinbarn, Lisette, som spelar cup i badminton. Kan vara gott för henne att ha en hejarklack. Och det är skoj att se henne spela.

Vad pysslar ni med i dag?

I går for jag, Emma och vår mor iväg för att gå på Röda korsets utförsäljning i Djurås. Och jisses amalia vad jag fyndade! De hade att man fick fylla en hel kasse med böcker och betala fem kronor. Och sen köpte jag massor av fin-fina tyger, ett par hängslebyxor till O, tre barnböcker, ett par skor till mig (helt nya) och en blus till mig – allt för strax över femtiolappen. Helt crazy billigt! Tygerna far just nu runt i tvättmaskinen, men när de kommit ut ska jag fota så ni får se.

Vi fick även lov att bada lillskrutten i går. Då han dels spottat ut penicillin över sig själv ett antal gånger, plus att han la världens kaskadspya över sig själv när  han satt en äppelbit i halsen. Så det var bara till att elda upp i kakelugnen i köket och placera badbaljan framför den. Eftersom det är så kyligt i huset, och O är lite sjuk, så ville vi inte att han skulle bli kall. Och nu har verkligen Ossian kommit på hur skoj det är att plaska i vattnet. Emma fick lov att byta kläder från topp till tå efter O badat klart. Och jag fick lov att gå loss med moppen och torka, även fast vi lagt handuk under och runt om baljan. Jaja, helt klart värt det för att se lyckan i O:s ögon när han plaskar!

Och jag måste bara visa en bild på skitungen, från i går natt. Han vill liksom gärna hålla i något när han sover. Och när man ska söva honom så vill han absolut gärna hålla i hand. Det är detsamma när man är ute och kör, då ska han hålla i ens hand. Jättemysigt, men lite knivigt när man kör. Det går dock bra när han ska sova. Men på nätterna så hittar han gärna substitut för handhållandet, och då kan det se ut såhär:

Verkligen ”nermyst” bland täcke och kudde!

Jag sydde även en liten ”cardigan”, eller vad man sak kalla det för, till Ossian. Men den blev lite för tight för honom, och lite för kort, så den fick fara till en väns systerdotter istället. Men jag ska sy en ny till O, för jag tyckte den blev himla mysig:

Skulle dock behöva strykas…

Det blev även ett par byxor med valar på till O, en röd och vitrandig tröja och ett par ”gubb-byxor” med gylf och fickor. Men klantig som jag var så fotade jag inte dem innan jag gav iväg dem. Kanske att jag kan få till någon bild lite senare.

Nej, nu ska jag värma på vetekudden och slänga mig på soffan igen.

Adios amigos!

Det förklarar ju inte själva o-bloggandet ikväll. Men om vi säger såhär, liten O har haft vääääldigt svårt att sova de senaste nätterna, så svårt att mamman till O börjar se i kors av trötthet. Så självklart sa jag att jag kunde ta nattpasste hemma hos familjen. Eftersom pappan i familjen jobbar två veckor i sträck nu, och också behöver sin sömn.

Men liten O var nog så orolig i kroppen och knoppen efter alla turer med läkare och sköterskor. Som ska titta i öron, ta urinprov, känna och klämma. För han ville inte sova! Han skrek, och skrek, och skrek, och… ja, ni förstår, skrek. Även fast han fick ligga i vagnen, fick ligga i mammas famn, fick ligga i mosters famn, fick ligga i pappas famn, blev vaggad i famnen medan mamma lullade runt i huset. Men nej, liten O skulle bara inte sova.

Till slut så tog jag och bäddade ner honom med tjockaste täcket i vagnen och promenerade rakt ut i kvällsluften, allt medan jag sjöng ”Trollmorsvisan” för honom. Och då, då började han tagga ner. Och ganska så snart så sov han faktiskt, hickandes av allt gråt. Så då tog vi oss en liten promenad, för att säkerställa att han verkligen sov. Därav att jag int orkar blogga nu. Inte någon lång-blogg.

Ossian och lilsis i väntan på läkaren.

Här fick moster vara ”the bad guy” och hålla O medan läkaren kollade öron…

Nu har lillskruttis i vilket fall fått sin första kur penicillin, en alvedon och lite nässpray, så nu hoppas jag att han sover gott natten igenom. Så att hans moster kan få vila lite med. Men om det inte blir så så är det så. Det finns ingen annan som jag hellre skulle sitta uppe med en hel natt just nu. Bara han inte har ont, eller är ledsen.

Nu blev det ju en ganska lång blogg, och en ganska så ”bebis-gullig” blogg, och en ganska så ”spretig” blogg. Men det är så mitt liv har varit idag, väldigt lång, väldigt bebisgullig och väldigt spretig.

Hur har er dag varit? Spretig och lång kanske?