Att börja blogga igen.

Om en månad fyller Olivia två år. Det var längesen jag bloggade sist. Jag funderar på att börja igen…

Olivia

Våran tvååring to be!

Tretton månader, och ska jag blogga.

Nu är hon tretton månader, våran lilla Oliv-skrutt. Och alla klyschor om att tiden går alldeles för fort när man har småbarn stämmer så otroligt väl. Tiden går för fort. Men jag njuter av henne. Det gör jag verkligen. Jag tar varje chans jag får att andas in hennes lukt, klämma på hennes små fina kinder, lyssna på hennes bubbliga babbel och heja på hennes nya framsteg.

Bild

Bild

Vi har haft två ettårskalas för henne, med tårta och ballonger. Inte för att hon bryr sig särskilt mycket. Utan för att vi är så stolta.

Hon går numera utan problem. Men hon har inte lärt sig hur man ramlar, alltså sätter sig på rumpan. Utan hon faller som en fura, vilket gör att vi fortfarande inte kan släppa henne helt. Vi tränar mycket på att krypa och försöka få henne att göra det i den ordningen istället. Hon pratar en del och kan säga mamma, pappa, jaja (hej, hej), dada (hejdå), tutte (napp), e deå? (vad är det?) och ta ta (tack, tack). Hon äter numera själv med sin sked och det går bättre och bättre för var dag. Favoritmaten är lax och potatis eller köttfärsås och potatis. Hon är 70 cm lång och väger 8020 gram. Och fötterna är fortfarande i ministorlek, vilket gör att vi har jättesvårt att hitta ett par rediga sandaler till henne.

Bild

Lilla påskkärringen.

I söndags gjorde vi tyvärr premiär på akuten, då Oliven hade 41 graders feber och låg utslagen i mitt knä större delen av dagen. Hon gjorde ingen ansträngning att vilja äta eller dricka så då blev vi hänvisade via sjukvårdsupplysningen att fara in akut. Men efter provtagning (och ett rejält slagsmål) så fick vi reda på att det ”bara” var ett virus, och eftersom hon ammade så fick vi fara hem. Men uja vad oroligt och jobbigt det är när de är sjuka och krassliga.

Bild

Lilla sjuklingen med 40 graders feber.

Jag har också funderat mer och mer på om jag verkligen ska fortsätta blogga. Jag tycker det är väldigt skoj och intressant att läsa bloggar. Men jag känner inte att jag har vare sig tid eller lust till att blogga själv. Varje minut som jag har ledig vill jag liksom spendera med Olivia och David, njuta av nuet. Kanske att jag får ett annat behov längre fram, av att skriva av mig. Kanske att bloggen får vila lite, och att det får vara sånna här spontana uppdateringar. Den som lever får se.

Bild

Tills vidare har vi det väldigt bra, och mellan heltidsstudierna så njuter jag järnet av att vara mamma åt den här lilla filuren!

Ettåringen.

Tänk att vi har en ettåring i huset nu. Ja, så är det. I måndags fyllde våran lilla Oliv ett helt år. Så galet fantastiskt. Så fort det gått. Och så mycket känslor det är. Hela tiden.

Som nu. När hon ligger här i min armhåla och orossover, och jag inte alls vet vad som är fel. Mer än att hon vaknar till hela tiden och är så ledsen. Och att sova själv är det inte tal om alls. Min lilla groda.

20140403-232628.jpg

Det kan ju vara allt från tänder till magknip till mardrömmar till utvecklingssprång till överstimlering. Vad vet jag? Ibland önskar jag så att jag kunde läsa hennes tankar.

Jag vill skriva mer om lilla Olivia. Men det är faktiskt mitt i natten. Och nu har hon äntligen kommit till ro efter en alvedon. Så jag tror jag gör bäst i att sova jag med. När tillfället finns.

Allt annat får jag se till att plita ner en annan dag…

>

Livet som går.

Nu är vi där – i den där fasen då jag pluggar på 100% och är mammaledig på 50%. Då D jobbar på 50% och är pappaledig på 50%. Då vi har en mycket stressigare vardag, men ändå lugnare. Då ekonomin är så mycket bättre och då vi börjar få till någon slags vardag. Spännande.

Jag har halv pluggdag just nu, och sitter i seminarium. Men vi har kaffepaus på tjugo minuter så jag tänkte ta tillfället i akt och skriva av mig lite.

Vi har ju en liten tiomånaders i hushållet nu. En galet envis, himla härlig och otroligt mammakär liten tös. Helgen som var tog hon sina första trevande steg. Något som inte upprepats sedan dess. Men trippar fram med gåvagnen över vardagsrumsgolvet. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och gud nåde den som lyfter upp henne och avbryter promenaden.

1625516_10152217233007363_28682060_n

Det märks tydligt att Olivia reagerar på att jag far bort om dagarna, att jag kan försvinna från henne. När jag kommer hem så sitter hon fastklistrad på mig som ett litet plåster. Hon sover mycket sämre nu också och vill gärna ligga nära, nära, nära. Även med maten har det blivit kinkigare och hon vill gärna bara amma. Så det är lite smådrygt stundtals. Men jag tänker att det går över.

På tiomånaderskontrollen vägde hon 7820 gram och var 68,5 cm lång. Hon har fortfarande 68 (vissa 62 och vissa i 74) i klädstorlek, och storlek 17 på skorna. Dock har vi väääldigt svårt att hitta vettiga promenadskor i så liten storlek. Det verkar som att det är ovanligt att de har så små fötter vid den ålder som hon nu har. Skulle gärna haft ett par lite stadigare pjucks till henne.

I den här videon är hon visserligen nio månader, men här har ni Olivia i sitt esse! Våran lilla spexiga gladskit.

Lite tufft.

Ibland är det ju lite tufft – det här med att vara mamma. Som den här veckan. När D varit borta väldigt mycket. Och jag har fått sköta hela hushållet + matlagning + handling + Olivia. Och samtidigt så håller Olivia på att få två tänder. Hon är inne i en väldigt mammig fas. Sover som skräp och kräver massor av närhet. Och jag sover ju också då som skräp, och har såklart värsta pms-känslorna och massor av molande mensvärk. Då blir man lite trött…

Och för att toppa det hela så har inte exakt alla bitar klaffat inför skolstarten om en vecka. Men det kommer att lösa sig. Dock lite utav en stress ifall det hinner lösa sig i tid. Vi hoppas.

MEN. Så tar man en kik på den här gullrumpan, och så är alla bekymmer som bortblåsta för en sekund. Och allt slit och sömnbrist är värt det!

20140113-084032.jpg

Och ingenting är ju för alltid.

Året som var…

Var såklart det bästa året i hela mitt liv. Utan tvekan. Det var ju året som vildingen föddes. Vår lilla Oliv-skrutt. Mitt hjärta och allt.

Jag hade tänkt att jag skulle försöka mig på en sammanfattning. Men jag orkar verkligen inte. Jag är för trött. Vi har en ganska jobbig period nu när vi försöker utröna vad Oliven är allergisk mot. Så det är mycket gråt, gnäll och famnhäng om dagarna och skrik-uppvaknanden en gång i timmen om nätterna. Stackars lilla Olivhjärtat som har ont i magen. Och pilkulite stackars mamman som inte får sova många minuter just nu. Men det ändras väl snart får vi hoppas.

Hon är nu nio månader – lilla gullrumpan. I förrgår nådde hon äntligen ner till golvet i sin gåstol, efter att pappan gjort en speciallösning och sänkt den ytterligare lite. Först tog hon fart mot dvd-hyllan. Sen mot granen, där hon drog ner en ängel.

20140105-072705.jpg

Igår lärde hon sig var lampan är, var mamma är och var pappa är. Hon pekar med båda händerna och säger ”dää!”. Bedårande är vad det är.

20140105-073058.jpg
Från helgen i stugan.

Ja, nog har det hänt massor under dessa nio månader. Och jag tänker att detta är nog bara början ändå.

20140105-073326.jpg
En timme gammal

20140105-073417.jpg
Två veckor gammal

20140105-073503.jpg
En månad

20140105-073555.jpg
Fyra månader gammal

20140105-073637.jpg
Sex månader gammal

Ja, detta har lugnt varit det bästa och mest händelserika år i mitt liv! Och nu hoppas vi på ett lika fint 2014. Om en månad börjar jag plugga, och då är det dags för pappan att vara hemma med Oliven. Spännande. Och lite jobbigt att lämna Olivia.

Hoppas ni har en fin start på 2014!

Ett försent god jul och tidigt…

Gott nytt år!

20131226-143612.jpg
Årets julkort på en Olivpepparkaka!

Vi har haft en jättemysig jul med nära och kära. Massor av fina julklappar till Oliven. God mat och lugna dagar. Nu vilar vi oss i form för det nya året. Hoppas ni får fina dagar framöver!