Lite tankar.

Jo, nog har det lugnat sig lite nu. Och börjat sjunka in. Vad det är som händer. Och nu tänker jag bara; ett steg i taget! Fasiken, bara ett steg i taget. Mer behöver jag inte klara. Nu är det cellisarna i morgon som gäller. Sen ser jag vad som händer efter det. Tabletterna börjar jag med på torsdag, och sen ser jag vad som händer efter det.

Jag hoppas verkligen inte att jag mår så dåligt att jag missar resan upp till lillasyster i nästa vecka. Det, om något, skulle vara helt förödande! Och sen när jag kommer hem så får vi se vad som händer då.

Det kommer inte bli jättelätt. Men jag är i fasiken så mycket bättre skick nu än inför förra behandlningsvändan, så förhoppningen är att det kanske inte blir precis lika jobbigt som då. Och kanske, kanske finns det en möjlighet att få gå kvar i skolan, för det skulle jag verkligen, verkligen vilja! Jag tycker så mycket om skolan.

Ok, ett steg i taget är det som gäller nu! Ett steg i taget.

Annonser

21 responses to “Lite tankar.

  1. Ett steg i taget vännen, det KLARAR du! Hejar på dig varje försiktigt steg. Och håller tummarna att du kan åka och snusa bebis nästa vecka…!

  2. Kramar om!!!

    Hoppas du ska få orka göra saker som du tycker om att göra!!

  3. Jag hoppas att det blir lättare än sist! Dessutom har jag bestämt att om det, mot all förmodan, skulle gå åt pipsvängen så kanske vi kan bli sambos när vi väntar på nya lungor? Tänk vad lite vi skulle kunna göra…. ;)
    Kram
    A med alfa1

    • Höhö, jadu, vad vi inte skulle hitta på ;)

      Nejdu, ingen av oss får hamna det. Du ska andas, och så även jag. Andas is the shit liksom! Tänker på dig.

      Kramar!

  4. Jag är så dålig på att säga de bra orden. Men är tacksam över att det finns en behandlling som kan hjälpa dig att bli bättre igen. (Det ska gå denna gången oxå. Punkt slut.)

    Kämpar med dig och håller tummarna för att det kommer att bli bra igen.

    Kramar <3

  5. Hej Johanna!
    Usch vad jobbigt det låter att du ska börja med en tuff behandling igen, gissar att det är cytostatika du syftar på? Vet du vilken cytostatika du ska få, de är ju olika starka… Sen verkar du (liksom jag) ha oturen att drabbas av varenda biverkning som finns i boken. Har du nån diagnos på din lungsjukdom? Det händer så MYCKET att man blir helt chockad över hur en enda person kan råka ut för allt samtidigt, men jag har också träffat på en del gamla patienter när jag jobbade på lungan som fick vara med om mer än någon borde… Många styrkekramar från Sandra

    • Ja, det är ju jätteolika hur man reagerar på cellgifter, och förhoppningen är väl att det blir så få biverkningar som möjligt denna gången! Jag har en kombination av olika autoimuna sjukdomar som försämrat mina lungor avsevärt. Så det finns inget direkt samlingsnamn för sjukdomarna.

      Och det finns absolut människor som är med om långt mer än vad en människa bör uppleva. Hur mycket man än önskar att det inte vore så.

      Kram!

  6. Jag hoppas verkligen att du kan åka upp. Du måste bara åka upp. Fokusera stenhårt på det, visualisera det, hoppas och be för det, så kanske det blir så. Du måste bara se lilla Ossian, tänk dig att hålla honom i famnen. Ha det i minnet under hela behandlineg.
    Fy, jag tänker på dig hela tiden. Jag ringer dig, försökte igår men kom inte fram.
    Mejla om det är något speciellt, jag kollar flera gånger om dagen :)

    Massa styrkekramar!!

    • Det bara ska gå, och det kommer att gå. Blir ju perfa att jag kan åka bil upp, så kan vi liksom bara stanna om jag skulle behöva det. Och ja, minnet av O kan verkligen ta mig genom vad som helst!

      Kramar!

  7. Vet du, Ossian väntar på dig, du kommer att få träffa honom snart. I värsta fall dröjer det lite längre men då kommer du att vara desto piggare när ni ses. *kram*

    • Jo, det är sant. Men jag hoppas ändå på att jag verkligen kan åka nu, det skulle verkligen ge så bra och härlig energi, energi att ha till resten av behandlingen. Men om det inte blir så så blir det inte så, och då blir det en annan gång.

      Kram!

  8. Så rätt tänkt, att ta en dag i taget. Det är nog det största vi har lärt oss under Ludvigs resa, att ta en timme i taget, en dag i taget istället för att fokusera långt fram. Det blir lättare i längden att göra så.
    Jag hoppas att du inte kommer att må så jättedåligt av medicinerna, det är väl så individuellt hur man mår av cellgifter. Håller mina tummar hårt att du orkar komma iväg till din syster.

    Massor av kramar till dig!

    • Precis, ett steg i taget, mer kan man liksom inte begära i situationer som dessa. Och det är så det ska vara. Man får ta vara på tillfället när det kommer, om en sekund kan det vara över. Och jag ska nog tamme sjutton komma iväg. Det tror jag verkligen!

      Kramar

  9. Du vet att jag måste få träffa dig

  10. Ett steg kan ta dig oändligt långt. Kramar

  11. Du fixar det här. Jag vet det.

    Styrkekramar i massor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s