Brännskadan.

I september förra året så skrev jag om bilolyckan som jag var med om, ungefär två månader innan jag fick mitt sjukdomsbesked. Man kan ju tycka att det är lite oturligt, att vara med om två olyckor inom så kort tid. Men jag hade varit glad  om det bara var de två sakerna. Nu var det så att det hände två saker till under den korta tidsperioden. Och en utav dem var när jag blev brännskadad.

Jag har blivit brännskadad en gång tidigare, för ungefär sex år sedan, när en vän tappade en kastrull varmt vatten över mitt ben och fot. Men det har läkt fint och syns inte i dag. Dock så har jag vetskapen med mig om hur förbannat, jävla ont det gör att bli brännskadad.

Den här gången så hände det när jag skulle baka pepparkakshus med en vän. Vi var på ett kontor, där vi båda jobbade då, och skulle julpynta lite. Vi hade bakat klart huset och skulle till att städa upp oredan efter baket. Vi hade lyckats bränna fast smält socker i en kastrull, och det satt verkligen som berget själv. Så jag kom på den smarta idéen att koka bort sockret med vatten – och det fungerade faktiskt!

Men när jag bar kastrullen till vasken för att hälla ut vattnet så slant jag på något vis, tappade taget. Och vips så hade jag kokande varmt sockervatten över ena armen, magen och båda benen. S M Ä R T A. Det gör så ont att man bara skriker rakt ut. Och jag skrek.

Som tur är så fanns det en liten, liten dusch på det här kontoret. Dock väl igenmöblerat, så min vän fick bokstavligen slänga ut saker ur duschen, och sen kunde jag med stapplande steg ta mig in i den samtidigt som hon ringde efter ambulansen. Kallt vatten flödade ner över mig, men det enda jag kände var hur brännskadorna frätte in i huden och tog sig längre och längre ner i hudlagren. Jag stod där, med kläderna på och vattnet forsandes över mig, huttrandes och jämrandes.

När ambulansmännen kom så kom nästa smärt-projekt. Att försöka få av byxor och tröja, som vid det här laget bränt fast i huden. Så i takt med att kläderna kom av kroppen så följde även huden med. Det gjorde så fruktansvärt ont. Hela vänsterarmen var som ett öppet sår, och så även vänster lår.

Under tiden som ambulansmännen försökte hitta ett blodkärl att sticka i så fick min vän ta en skål och konternuerligt hälla kallvatten över brännskadorna för att jag inte skulle svimma av smärtan. Och svårstucken som jag är så tog det ett bra tag innan de fick in en infart i ett blodkärl. Vid det laget så var jag fullkomligt utmattad av smärtan. Och en utav ambulansmännen sa, ”nu kommer vi att söva ner dig Johanna, så att vi kan flytta dig och så att du slipper ha så ont”. Och sen blev det svart.

När jag sedan vaknade upp så var det knappt att jag förstod eller visste var jag var eller vad som hade hänt. Men det tog inte många sekunder innan smärtan tog vid och allting föll över mig. Ytterligare en utav mina vänner hade kommit till sjukhuset och höll mig nu sällskap. Jag kan lätt säga att jag var helt panikslagen av smärta, rädsla och ångest över hur jag skulle komma att se ut – för jag hade ju sett skadan, och jag trodde aldrig att det skulle kunna läka.

Jag spenderade ett dygn på brännskadeavdelningen där de höll uppsikt över skadorna och la om dem noggrant. Sedan fick jag åka hem. Med kryckor, smärtstillande och återbesökstider till förbannelsen. Varje dag skulle alla såren läggas om på nytt, för att undvika infektioner. Jag fick inte duscha, jag kunde inte ta på mig skorna själv och att klä sig var en historia för sig. Jag hade jättemycket hjälp av min dåvarande kombo Ida, men hon hade ju sitt jobb, så det var inte alltid det var helt lätt.

Jag vet inte hur många veckor det var som jag var och la om alla såren, men det var många. Och varje gång var lika plågsam. Att dra bort förbandet från hela underarmen, som var som ett öppet sår, var inte särskilt roligt. Inte heller såret på låret var nådigt, och det gjorde förbaskat ont.

Men tro det eller ej, till slut så läkte allting, även om det krävdes lite antibiotika på slutet. Och i dag så kan man knappt se att det har hänt. Förutom på låret. Där jag fortfarande har konturerna efter byxorna som jag bar den dagen det hände. Konturerna av fickan på jeansen, som en liten extra detalj liksom.

Och jag vet inte alls varför jag skrev detta nu. Mer än att jag kom och tänka på det. Och att jag ville skriva det. Lek inte med vatten, speciellt inte kokande vatten.

Annonser

8 responses to “Brännskadan.

  1. Kommer aldrig glömma det kändes som en evighet inan ambulansen kom och när de inte kunde sticka dej snacka om att jag kände mej maktlös, Och jag har nog aldrig hört någon skrika så av smärta usch vilken upplevelse.

    • Nej, jag kommer heller aldrig att glömma det. Fy fan vilken ”upplevelse”. Men jag är glad att du var där och kunde hjälpa mig, väldigt glad.

      Kram!

  2. Men aj, vad läskigt! Jag lovar, jag ska helt klart undvika att leka med kokande vatten! Att läsa om din smärta får mig att känna hur ont det gör, även om min fantasi säkert bara kan låta mig känna en tusendel av det du kände.

    • Ja, det gjorde så fruktansvärt ont att du inte anar. Och därför hissnar jag varje gång en vuxen människa dricker nybryggt kaffe, te eller annan väldigt varm vätska med ett barn i knäet. Det är som att de inte fattar hur fort det går…

  3. Jag kommer också ihåg det där. Fy satan alltså. Inte för att jag var med när det hände, men jag minns när M ringde från akuten och berättade. Trodde det knappt först, för det var så….ja….otroligt. Men jag kan ju intyga att ditt ena lår har formen av ett par byxfickor. Det är ju en fruktansvärd smärta. Fy, usch vad hemskt.

    Kram

  4. Jag msåte skriva att jag faktiskt häromveckan tänkte precis på denna kväll. En kväll som alltid kommer att finnas med mig, en kväll som började med brödbak, men som slutade med att se en nära vän i fruktansvärda plågor, omänskliga plågor.

    jag är glad att det ”enda” du har kvar i fysisk form är just formen av din byxficka. Det kunde ha slutat riktigt lilla..

    Ta hand om dig!

    • Just det, du höll ju på att baka bröd när det hände… det hade jag faktiskt glömt. Och ja, det hade kunnat sluta så mkt värre än vad det gjorde. Jag är glad att jag hade dig där och då, och att du kunde hjälpa mig efteråt.

      Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s