Lite detaljer.

Jag är hemma! Jomenvisst. Så är det. Och ja, jag vet att jag har en återhämtningskraft som en utomjording, men det är ju så urbota tråkigt och äckligt på sjukhus så man blir sjuk av bara det. Så nu pajsar jag runt här hemma, med min ihophäftade heliummage i vädret och bara är nöjd.

Så skönt att dricka hemma-kaffe, sitta i hemma-soffan, se tv, och blogga från en DATOR och inte ifrån Iphonen. Vädret är underbart och jag lyckades nyss med konststycket att ge mig själv en blodförtunnande spruta (ska ta dem nu efter op för att inte få blodproppar). Kan inte bli så mycket bättre.

Vill ni veta en ganska så rolig sak? Klart ni vill! Eller ja, jag tyckte då det var sjukt roligt, så här i efterhand. Ni vet där på uppvaket, efter op, och efter de gett mig alldeles för mycket morfin och lugnande? Jag var ganska så… hur ska man beskriva det… burdus i mina uttalande, om man säger så. Dels så var jag så påverkad att jag inte brydde mig ett jota, och dels så hade jag så ont att jag int kunde hålla tyst.

Jag är inte den som brukar svära särskilt mycket, och int är jag heller särskilt högljudd, eller burdus för den delen. Men efter operationen bestämde jag mig tydligen för att lätta på mitt hjärta – big time. Allt medan David satt bredvid och försökte klappa på mig så att jag skulle må bra. Och allt medan den stackars sköterskan försökte göra allt i hans makt för att stilla mina smärtor, utan att ta kål på mig. Några vanligt förekommande repliker var tydligen:

– MEN, KAN NÅGON TA BORT DEN HÄR JÄVLA SKITMAGEN. FY FAAAAAN!

– JÄVLA, HELVETES PISSMAGE. AAAAAAJJJJJJJ.

– DUMMA, DUMMA MAGEN, DEN ÄR SÅ HIMLA DUM.

Och sen då, när jag hade ett av mina andningsuppehåll, och både David och sköterskan skakat liv i mig med orden att jag måste komma ihåg att andas.

– MEN DET GÖR JU SÅ JÄVLA ONT, FATTAR NI INTE DET!

Ungefär som att det skulle göra det ok att sluta andas. Eller inte.

Det är verkligen så fruktansvärt skoj att höra om detta i efterhand, eftersom jag verkligen inte är så s0m person i vanliga fall. Men jag kan också fatta att jag verkligen skrek sådär som jag gjorde, för jag hade verkligen sinnessjukt ont. Jag har hört från flera håll att både tarmvred och förstoppning är bland det absolut smärtsammaste man kan vara med om, och jag lyckades ju pricka in båda.

Nu ska jag ta och lägga om min mage lite. Det ser ut som att jag försökt trimma bikinilinjen med en motorgräsklippare. Typ. Not so nice. Och agraffer, vad sjutton kör de in metall i magen på en för? Jag ser ju ut som en blandning av Crocodile Dundee (som David envisas och kalla mig för) och Skrotnisse. Inte direkt mina största förebilder här i livet.

Annonser

4 responses to “Lite detaljer.

  1. HA HA HA Jag dör av skratt :D :D :D Alltså, inte för det du råkat ut för, utan dina underbara kommentarer. Det är så himla mycket INTE DU att skrika så där. Ha ha, det var för roligt :) Stackars, stackars David, han måste fått rena chocken där. Usch vad fruktansvärt hemskt det måste ha varit att stå bredvis och se sådan fruktansvärd smärta och andningsuppehållen. Fy satan alltså, vilken jobbig upplevelse.
    Och så är du hemma. Som vanligt fortare än vad läkaren hinna säga: Hur mår du idag? Typ. Hoppas du myser ordentligt trots jobbig smärta och att D passar upp på dig ordentligt.

    Massa kramar

  2. Hoppas att det går bra för dej därhemma och att återhämtningen går enligt plan! Kramar

  3. Mäh, Skrotnisse är ju störtskön ju :-D! Hoppas att du har mindre och mindre ont för varje dag och att du snart är återställd!

    Kram!

  4. Gud vilken himla otur du har hela tiden. Hoppas du mår bättre!! Kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s