Så blev det juli.

Peace & Love. En utav de två största händelserna i Borlänge stad. Den andra är Dalecarlia Cup. Nu är Peace & Love slut, och så är även jag. Det vilar en trött dimma över staden, och i var och varannat hörn sitter trötta campare och väntar på transport hem. Folk sover på golvet i affärerna och det luktar gammal öl och lera.

Ett av flera tältområden, som under tisdagen drabbades av blixtnedslag.

För mig blev den här veckan något utav ett fiasko, och en smula succé. Men mest fiasko. Måndagskvällen spenderades på akuten, med ett gips som var alldeles för trångt, och en arm som var alldeles för svullen – av det trånga gipset. Efter nio timmars väntan, och fem minuters behandling kunde vi fara hem. Halv tre på natten.

Tisdagen kom att handla om vad som är acceptabelt i en yrkesroll, om maktutövning och att våga stå upp för sig själv. Festivalen hade sin början och jag trängdes med festivalare när jag hjälpte till på långtidsparkeringen med tältuppsättning. Natten var ond, armen värkte.

På onsdagen flyttade jag ut till Bäsna, och lämnade över min lägenhet till lillebror med flickvän och vänner. De skulle festivala, och behövde ett ställe att bo på. Och David hade full lägenhet med vänner som också skulle festivala. Så jag fick ett rum i ett hus i Bäsna. Natten till torsdagen vaknade jag upp med en melonhand, och klippte således upp gipset och kastade det i väggen.

Torsdagen var den dag som skulle bli min. Den jag längtat efter. Och som blev ett galet fiasko. I alla fall till att börja med. Eftersom jag slängt mitt gips under natten, och handen fortfarande liknade mer en melon än en hand, så var jag tvungen att fara till akuten och få det uppkollat – i stället för att åka med familj och vänner till Rättvik och luncha. Not so fun nummer 1.

Sen ringer jag för att kolla så att min kollega kommit ihåg att hon skulle ta mitt jobbpass under kvällen, så jag kunde gå på festival. Det hade hon inte. Och absolut ingen annan kunde ta mitt pass heller. Vilket gjorde att jag insåg att jag skulle missa allt jag sett fram emot. Regina Spector, Mumford and sons, Den svenska björnstammen och ett par till. Not so fun nummer 2. Och nu grät jag även en skvätt. För jag var så trött, hade ont i armen, var så fasligt allergisk och jag skulle dessutom inte få gå på festivalen. Tusen spänn i sjön, och en kväll på ett stressigt jobb. Elden sprutade ur öronen och David fick trösta.

MEN, jag ryckte upp mig. Bestämde mig för att räkna kassan dagen därpå, och lyckades komma iväg en kvart efter nio. Så jag hann med att se halva Den svenska björnstammen, HELA UNDERBARA LALEH och småsnuttar av ett par andra. Jag hann  med att dricka en underbar capuchino, äta en pizza-slice och insupa den härliga festivalstämningen, och umgås med finaste Emma. Så avslutningen på dagen fick faktiskt godkänt. Faktiskt.

Världens goaste!

Laleh var helt fruktansvärt bra!

Hon blandade fartighet med allvarlig skönsång.

Resten av helgen har kantats av jobb. Ett roligt jobb, men fasligt stressigt. Mängder av festivalare som är lite för glada i alkoholen, massor av hög musik, glada människor och människor som borde ha stannat hemma. Och en alldeles för allergisk Johanna. Nätterna har bestått av inhalerande, nässpraystagande, ögondroppande och kalla trasor över ansiktet. Så att säga att jag är trött idag är en underdrift. Jag håller på att somna skrivandes. Men jag tänkte att jag skulle försöka hålla ut till åtta i alla fall.

I morgon är det jobb igen. Och nästa vecka är det Dalecarlia Cup. Jag vet inte om fotbollstokiga människor är så värst mycket bättre än festivalare. Men det återstår att se.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s