Att dö en smula.

Älskade, älskade finaste lilla hjärtat mitt. Om du visste hur mycket din moster älskar dig. Hur mycket din familj älskar dig. Det finns liksom inte ord att beskriva det. Du bara stampar in i mitt hjärta och får det att brista av kärlek. Och nu ska du få en liten kusin. En motståndare, en medspelare, en lekkamrat, en livskamrat.

Det finns liksom ingenting, verkligen ingenting, som slår känslan jag upplever när du kommer springande och slänger dig i min famn. Då dör jag en smula. Mitt hjärta stannar – av kärleken jag känner. Eller när du pussar mig så att slemmet flyger. Eller när du glatt utbrister ”heeeej” när jag kommer hem till dig. Eller för den delen när du säger ”hejtå” när jag ska gå, det är nog det gulligaste ”hejtå” man kan få.

Du är så fruktansvärt envis så det finns inte! Men det är det många i vår familj som är, så det är väl inte så konstigt egentligen? Fast jag undrar nog om inte du ändå är snäppet mer envis än alla oss. Du använder dig verkligen av selektivt hörande. För när du är på bushumör så är det inte många ord som går in genom öronen, nej, då är det roligast att fortsätta med det som påbörjats.

Du vet mycket väl om att du inte får kasta saker omkring dig inomhus, men vem kan helt ärligt fostra dig när du häromdagen solar iväg din bitring med all världens kraft så den flyger in i vedkorgen och du då utbrister ”schnygggt!””. Om du ändå inte vore så charmig. Och fruktansvärt söt.

Och nu ska du snart få en liten kusin. Och jag kan inte låta bli att fundera på hur det kommer att bli. Hitintills har du inte visat något som helst intresse av andra bebisar. Men den här bebisen kommer att ta upp tid från din moster, från din mamma, pappa, mormor och morfar. Och jag undrar stilla för mig själv hur jag ska göra det bäst för dig, så att du förstår att du aldrig, aldrig kommer att ramla ur mitt hjärta det minsta lilla. Det är bara det att du nu kommer få dela det.

Jadu, min sköna, sköna lilla sockerböna. Jag har njutit så mycket av det här ett och ett halvt året med dig, och jag ser ännu mer fram emot framtiden, med två små sockerbönor.

Fortsätt att alltid vara den du är. För du är så himla bra precis som du!

Pussar till tusen från din moster!

 

Annonser

2 responses to “Att dö en smula.

  1. Så fint jag vill

    Så himla fin läsning. du kommer fixa det Johanna. Älska dom båda då hjärtat svämmar över.. Och kanske kommer O vara grinig och svartsjuk ibland eller lilla bebisen får skrika lite medan du gör färdigt. Men vad gör det egentligen. Du ger O nåt av det finaste son finns – som ett syskon. och kärleken räcker till båda men kommer att kännas på olika sätt. Det kanske (alldeles säkert) kommer vara väldigt omtumlande i början. Men sen landar du och det kommer gå som en dans och vips har O glömt att det fanns en tid när det bara var han.
    Stor kram!

  2. Åh, mitt mammahjärta svämmar över av kärlek :) Vilka fina ord <3 Vilken kärlek. Den kommer räcka till båda små liven, du kommer älska dom båda precis lika mycket, fast på olika sätt. Så underbart att läsa :)

    Kramar <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s