Lite bitchig, och underbart nattsällskap.

Jag vet inte om det är tröttheten, syrebristen, den värkande kroppen eller bara graviditeten i allmänhet – men jisses vad jag har känt mig ”bitchig” de senaste dagarna. Inte så att jag direkt utstrålat eller visat något, men inom mig. Maj gad. Tror nog på kombinationsteorin där. Orkar inte med mig själv riktigt, och då är det ju himla jobbigt att orka med andra. Speciellt om de inte gör precis som man själv vill. Höhö.

Men inatt kan jag mysa till det lite med att ha en vakennatt, eftersom jag har den här pysen som nattsällskap:

270384_10151413448797363_488492536_nVet att bilden är lite suddig, men ville inte tända lampan för att fota..

Inatt och imorgon förmiddag är jag barnvakt åt lilla O, eftersom båda hans föräldrar verkligen behövde jobba imorgon, och skruttungen fortfarande inte hämtat sig riktigt efter sjukdomshistorien. Konstaterade idag att han inte varit på förskolan på över fem veckor (!). Hoppas så att han kan få vara frisk och komma dit snart. Han skull verkligen behöva det.

Så imorgon far vi upp till förskolan en sväng och säger hej, hälsar på kompisar och personal och hämtar lite papper. Så att Ossian får lite känsla för vad som komma skall. Men just nu ligger han här, ovetandes om morgondagen, och sussar så sött. Pratar i sömnen gör han också, ”oooj, tooor koopa!” (oooj, stooor grävskopa) låter det om och om igen. Älskar denna lilla unge så det gör ont.

Och min lilla älskade skitunge, ja, hen lever rövare i magen som vanligt. Helt underbart. Idag har vildingen haft hicka tre gånger. Känns så himla märkligt när det liksom buffar sådär rytmiskt. Mindre märkligt och härligt är det när vildingen sparkar till med fötterna, eftersom de ligger under mina revben. Börjar kännas som ett ömt blåmärke där nu. Och för varje dag så tycker jag att det blir mer och mer verkligt att detta faktiskt är på riktigt. Det är faktiskt en riktig liten bebis som ligger i min mage. Och denna lilla bebis ska bo hemma hos oss. Den är vår lilla bebis, bara vår – är inte det lite sjukt!? Jag ska liksom bli mamma. Voi, voi. Men så sjukt härligt så det finns inte.

Nej, nu är det nog ändå dags att försöka vila lite. Tror inte att det blir sådär vansinnigt mycket till sovmorgon i morgon. Får hoppas att vildingen vill vila lite med snart, och att vi kan få ihop en skaplig natt. Så himla ovärt att inte kunna andas om nätterna!

Annonser

4 responses to “Lite bitchig, och underbart nattsällskap.

  1. Det är tungt på slutet, innan magen sjunkit ner ordentligt så ligger bebis så högt upp och sparkar. Sydney var också expert på det, jag satt och höll emot när hon sparkade upp mellan revbenen och huden.

    Det är helt ofattbart när man blir förälder, jag kommer fortfarande ihåg hur underligt det kändes när vi for hem från BB med Sydney. Jag funderade mycket på om vi inte skulle skriva på något om att hon var vår, att någon i hög ställning skulle godkänna att hon fick följa med just oss hem… helsjukt, jag vet, men det var tankar jag hade då. Med Sheena var det lättare, då hade vi gjort det en gång redan.

    Kram på dig!

    • Ja, men lite så känner jag med – att är verkligen detta på riktigt? Får vi verkligen behålla vår lilla vilding sen? Men ja, det får vi ju. Och som jag längtar!

  2. Känner igen mig så väl. Det finns liksom inget tålamod eller överseende med andras brister och fel. Men det hör nog till och jag tycker faktiskt vi har en ganska bra ursäkt. ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s