Mardrömmen.

Igår hände det.

Jag skulle på barnmorskebesök på eftermiddagen. Lite småjobbigt kändes det, eftersom jag sett vildingen på ultraljud dagen innan och således visste att hen mådde alldeles utmärkt. Men det är ju bra att få veta att alla andra värden ser bra ut med. Så jag for upp till sjukstugan för en koll.

Barnmorskan hämtar upp mig i väntrummet som vanligt. Jag behöver inte väga mig, eftersom jag gjorde det veckan innan. Blodtrycket var helt utan anmärkning. Vildingens hjärtslag får mig alltid att le stort inombords. Och magen hade växt med ytterligare en centimeter. Det går framåt. Snart är det bara fem veckor kvar.

Då vänder sig barnmorskan till mig och säger ”Ja, och sen såg jag att det gått iväg en anmälan till soc”. En anmälan till soc. En anmälan till soc. Och hela världen slutar snurra. Jag kan inte andas. Hjärtat faller från sin plats. Och gud vet om det någonsin landade. Hela kroppen fryser till is. En anmälan till soc.

Och jag utbrister ”Vad är det du säger?”. Vad är det du säger. Varför. Vem. Hur. När. Och VARFÖR?

Då berättar hon. Om läkaren som jag träffat dagen innan. Som läst igenom mina gamla journaler. Journalerna från den tiden då jag inte mådde så bra – psykiskt. Från den tiden då jag skadade mig själv, då jag led av panikångest och då jag slet med effekterna på övergrepp som skett. Det var de journalerna hon grävt fram nu. Och baserat på dem ansåg läkaren att jag kunde vara en potentiell fara för mitt barn. Så hon skrev en anmälan. Till soc. Och till bvc. Att jag skulle kunna vara farlig. JAG. Att jag skulle kunna vara en dålig mamma. Att jag skulle kunna försumma mitt barn. Att jag medvetet skulle kunna skada hen.

Allt detta på grund av att jag skadat mig själv, för hur många år sedan som helst. För att jag varit utsatt för sexuella övergrepp, och reagerat på det. För att jag tog ut min ångest på mig själv. Och sen tog hjälp med att komma över det. På grund av det skulle jag vara en sämre mamma, en mamma som skulle kunna skada sitt barn. På grund av journaler. Och ett samtal på tio minuter.

Nu vet jag att de flesta utav er som läser bloggen inte känner mig i det verkliga livet. MEN. Jag skulle aldrig, ALDRIG, kunna skada ett barn, någons barn – mitt barn. Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig. Det finns inte i min värld. Jag skulle aldrig ens kunna tänka tanken. Det finns inte. Och det vet ALLA som känner mig. Att jag är en så barnkär person så det finns inte. Och att jag älskar det lilla livet som finns i min mage högt över allt annat. Och jag skulle aldrig någonsin göra något medvetet som skadar min onge, aldrig.

Som jag grät. Jag trodde att jag skulle kräkas till slut, så mycket grät jag. Och upprepade gång på gång att jag aldrig skulle kunna skada mitt barn. Och min barnmorska förstod, sa hon. Hon tror inte det om mig. Men läkaren tror det, och hon kan inte ändra i journalen, eller ta tillbaka någon anmälan.

Det är nog den värsta kränkningen jag någonsin varit med om. Jag skulle hellre ta att bli våldtagen en gång till. För det kan man i alla fall bearbeta, till viss del komma över. Men det här, det går inte att komma över. Jag kommer alltid att vara märkt, i sjukvårdens ögon. Som den dåliga mamman. Innan jag ens har min bebis i mina armar.

Nu är jag verkligen helt öppen med detta. Jag har skadat mig själv. Och jag förstår om det är en oro för en läkare. Och jag kan förstå att man kan behöva notera det, att jag har haft en historia av psykiskt dåligt mående. MEN, man gör inte såhär bakom ryggen på en patient. Man gör bara inte det! Då får man faktiskt lov att föra en diskussion.

Om detta nu skulle kvarstå. Att anmälningarna finns kvar. Så kan jag säga att det kommer förstöra en stor del av mitt liv. Jag kommer aldrig våga söka sjukvården med mitt barn, eftersom de skulle kunna vända vad som helst till att det är jag som åsamkat det. Och att inte kunna få ge sitt barn trygghet, närhet och värme när hen mår dåligt är nog en av en mammas mardrömmar. Jag kommer alltid att oroa mig för att hen ska bli sjuk eller skada sig, för att någon då skulle kunna tro att det är jag som gjort det.

Förstår ni. Just nu så befinner jag mig i min värsta mardröm.

Men jag har bestämt mig för att inte låta henne (läkaren) ta makten över mitt liv. Det måste bara finnas ett sätt att komma runt detta. Det kan inte vara så att bara för att jag blivit grovt våldtagen en gång i mitt liv så ska jag straffas för det resten av mitt liv. Det är inte min skuld. Jag kan inte bära det. Och mitt barn ska definitivt inte behöva bära det.

Om ni har några erfarenheter inom området så får ni gärna skriva en kommentar och berätta. Jag är tacksam för alla tips och råd jag kan få. Men jag undanbeder mig alla dumma kommentarer om att jag skulle förtjäna detta.

Annonser

34 responses to “Mardrömmen.

  1. Så fruktansvärt att läsa Johanna, jag blir både illa berörd och mycket, mycket ledsen! Jag har också skadat mig själv och skulle aldrig ALDRIG kunna skada någon annan. Känns helt horribelt att en läkare kan vara så okunnig kring självskadebeteende att hon drog de slutsatser som hon gjorde.

    Jag har tyvärr ingen erfarenhet inom området, men jag hoppas att det här löser sig på ett sätt som gör att du kan våga lita tillräckligt på vården för att i framtiden kunna söka hjälp för ditt barn. Du bär ingen skuld i detta och har inget straff att avtjäna.

    • Ville lägga till att jag tycker det är fruktansvärt att stämpeln aldrig verkar gå ur inom vården (eller för vissa representanter inom den) och att det gör mig illamående. Det enda (och då menar jag verkligen det enda) som jag tycker är positivt i det här är att jag vet så många som har farit illa där ingen vuxen någonsin har anmält och även om jag VERKLIGEN INTE håller med om bedömningen så försöker jag tänka att läkaren tänkte på barnets bästa. Du behöver inte alls tänka så eller hålla med.

      • Tack för ditt svar Therese!

        Nej, självskadebeteende har ju verkligen ingenting att göra med att skada andra, det hörs ju på namnet. Sen förstår jag verkligen om hon skulle känna en oro över att jag har mått dåligt och vilja sätta en notis till bvc eller liknande. Det kan jag verkligen köpa. OM hon hade informerat mig om det innan. Och om hon kanske hade pratat lite med min barnmorska, som träffat mig under hela graviditeten och om hon genomfört det hela lite smidigare. Inte gått bakom min rygg och låtit mig ta det på det här sättet.

        Kram!

  2. Jag skickade pm men jag skriver lite här också. Jag såg dig med våra barn och den glädje som jag såg i dina ögon då, hade den där läkaren kunnat se den glädjen så skulle hon förstå att du aldrig skulle skada ett barn. ♥

  3. Vad hemskt att läsa, jag önskar att du hade fått slippa det där. Tyvärr har jag inget bra tips eller råd att komma med – mer än att fortsätta vara stark och stå på dig. Jag tror att soc inte kommer lägga ner så mycker mer ”tid och kraft” på detta mer än att de eventuellt tar kontakt med dig för ett möte – det är dock vad jag tror. Hoppas att allt löser sig, vännen!

    • Nej, jag hoppas att det är så. Och att det ”värsta” med den här grejen är just förnedringen och kränkningen som jag känner just nu. Att det inte blir ”mer” än så.

      Tack <3

  4. Jag kan knappast tro på det jag läser!!! Blir både ledsen och arg! Så gör man bara inte. Hur kan man göra en anmälan utan att först ta reda på fakta så som det är JUST NU och UTAN att prata med patienten först. Vi gör ibland anmälan av olika slag (jobbar inom psykiatri) men läkare eller ssk pratar alltid med patienten först och berättar att hon/han tänker göra en anmälan och varför. Det är så fult gjort att göra en anmälan bakom din rygg. En annan sak jag tänker på är varför har läkaren ifråga läst dina psykiatriska journaler. De får man inte läsa hur som helst! Jag tycker att läkare har gjort fel!!!

    Till sist! Man behöver inte känna dig privat för att veta att du är otroligt barnkär och du kommer att bli en underbar mamma. Det är klart att du inte skulle kunna skada något barn!!! Visa socialen din blogg! Alla de inlägg du gjort om lille Ossian, om det första barnet du miste, om det barnet som du väntar nu. Det är så mycket kärlek som genomlyser vartenda ”lilla” inlägget! Man kan inte skriva så fint om en annan människa om man inte känner så som du gör! Dessutom har självskadebeteende INGET med ”andraskadebeteende” (vet inte hur jag ska kalla det för :-) ) att göra! Den där läkaren borde kanske läsa på lite och lära sig något om självskadebeteende. Grrrrr! Blir så arg på den läkaren!!!

    Jag har berättat för både barnmorskan och för ssk på bvc om att jag hade både anorexi, depression, posttraumatisk stressyndrom och självskadebeteende samt att jag har varit frisk i några år nu. De har inte/behandlar mig inte annorlunda för det. Är jag frisk nu så är jag det! Det är så de borde se dig också, Johanna!

    Tusen styrkekramar till dig! Kram, kram kram!

    • Nej, hela den här grejen känns så himla fel!

      Jag vet inte om hon läst mina psyk-journaler, eller om hon gått på det som står i mina somatiska journaler om att jag har haft psykiska problem. Det är ju det här som blir så fel! Hade hon pratat med mig så hade jag kunnat förklara eller ge en bild över vad som hänt. Nu vet jag inte vad hon läst eller hur hon har tolkat det! Jag hoppas att min bm får tag på läkaren idag så att hon kan få lite svar i hur hon tänkt. Och sen hoppas jag på att få prata med läkaren och verkligen berätta hur jag känner och upplever det hela.

      Och alla som känner mig VET att jag aldrig någonsin skulle kunna skada ett barn, på något sätt! Plus att jag nu har bra med familj och vänner runt om mig som skulle reagera om de uppmärksammade något som helst konstigt! Det skulle aldrig kunna hända. Aldrig.

      Tack för att du skrev Dorota, och för att du skriver så fina saker. Jag uppskattar det verkligen.

      Kramar!

  5. Usch, vad oerhört ledsen jag blir för din skull! OM det nu skulle vara så att det fanns en hög statistisk signifikans för ett samband mellan sexuella övergrepp, tidigare självskadebeteende och ökad risk för förlossningspsykos/depression med risk för att skada sitt ban (vilket jag inte har någon som helst aning om det finns) dörst DÅ kan jag se att det skulle finnas relevans att VÅRDEN skulle ha tätare kontakt med dej efter förlossningen. MEN att anmäla till Soc??? med vilket syfte? Hur hjälper det dej??? Totalt ur skogen galet! Jag tycker att du ska kontkta din BM igen och be om hennes hjälp att samtala med läkaren och ifrågasätta varför och i vilket syfte anmälan är gjord. Kanske du kan få en Telefontid med läkaren och få ringa från barnmorskan. Hon kan ju intyga hur du skött din graviditet och hur du mått de senaste 9 månaderna!
    massor med kramar!!!

    • Ja, eller hur! Och att bakom ryggen lämna ett sånt här chock-besked fem veckor före beräknad förlossning, där förlossningen är en stor oro för mig – det tycker jag är så jävla vansinnigt så det finns inte!

      Jag väntar på att min bm ska höra av sig idag, för hon skulle försöka få tag på läkaren för att få en förklaring.

      Kramar!

  6. Oj, vad ledsen jag blir för din skull! Det måste gå och anmäla den här läkaren för så här får det inte gå till! Inte ska du eller ditt barn bli straffade för något som du inte är skyldig till! Lex Maria borde du kolla upp! Många styrkekramar

    • Ja, vi får se hur det hela mynnar ut. Men helt klart skulle jag vilja anmäla. Om det inte vore för att jag gjort det en gång tidigare och det tar så fruktansvärt med energi och tid. Något som jag absolut inte har just nu, fem veckor före förlossningen. Men annars.

      Kramar!

  7. Kräv att få se hennes anmälan och se vad hon exakt skrivit. Din journal är inte hemligstämplad. Om nödvändigt skaffa advokat. Var finns din man i det här?? Han borde vara i högsta grad inblandad. Han måste vara med dig i fortsättningen när du träffar läkare och barnmorska. Det som sägs ska ha ett vittne. Folket som jobbar på soc. behöver inte bli dina fiender utan kan ha mer förståelse än läkaren. MEN gå aldrig mer ensam till någon företrädare för sjukvård eller soc. eller annan instans där du kan bli ifrågasatt på det här sättet. Att inte informera att man gjort en anmälan låter som tjänstefel.

    • Min sambo är otroligt stöttande och finns vid min sida hela tiden. Det är bara att han inte figurerar så mycket i bloggen. Men han har inte vikt från min sida på hela helgen, och har verkligen tröstat mig i massor. Han är precis lika arg och upprörd som jag är.

      Jag hoppas att min bm får tag på läkaren idag och får en förklaring till varför hon gjort som hon gjort, och sen kommer vi att kräva ett möte med henne där vi får berätta hur detta blivit för oss. Skulle det ändå vara så att det inte känns bra så kommer vi att gå vidare med en anmälan.

      Tack för du skrev!

  8. Lider med dig! Så här får det inte gå till. Orkar du kan du dra igång en karusell inom vården, för det är ju så att läkaren inte får läsa din psykjournal utan goda grunder eller tillåtelse. Direkt upp till cheferna med ärendet, ta med man, syster eller någon som är insatt i sjukvården. Anmäl, kräv svar och ge dig inte! Detta är absolut inte korrekt sätt att hantera ett ärende på. Jag blir så arg för din skull! Man kan ju tycka att åtta år för att bli läkare skulle gett henne lite insikt, kanske kunde hon konsulterat en psykolog som kunde förklarat att självskadebeteende är just vad det låter som: självskada.
    Kram (fast vi inte känner varandra ett dugg)!
    /m

    • Tack! Ja, jag håller med om att detta inte alls gått rätt till. Och vi kommer att strida för att det ska bli så bra som möjligt. Vi väntar just nu på att min bm ska prata med läkaren, och sen har vi krävt att få ett möte med henne där vi kan få lite mer svar på vad som har hänt. Sen får vi se efter det om vi ska gå vidare med anmälan.

      kram!

  9. Jag kan inte sluta tänka på det du skrivit idag. Men jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa dig?

    Vad innebär en anmälan till soc egentligen? Det är väl bra att ta reda på det. Jag tänker att det borde innebära att de vill ha extra omsorg om dig eftersom du har din historia, inte att de misstänker att du ska bli en dålig förälder och misshandla ditt barn. Du skulle kunna ha en större benägenhet till depressioner.

    Jag förstår din rädsla och hur du tänker just nu, men det är mycket olyckligt om du inte vågar lita på mvc, bvc, eller om du skulle tveka att söka läkarvård när det händer något med din älskade onge. (För det händer grejer med barn.) Du behöver ju verkligen allt stöd från alla håll som nybliven förälder. Därför hoppas jag verkligen att anmälan är tänkt i omsorg och kommer att innebära omsorg, inget annat.

    • Det är ju det som blir så sjukt i det hela! Jag vet inte vad anmälan till soc innebär, vad notisen till bvc innebär. Jag vet inte hur detta kommer påverka mig, vad som kommer vara annorlunda, vad jag bör vara rädd för… ingenting! Utan just nu är jag rädd för värsta scenariot ever, och det är säkerligen långt därifrån som detta ligger. Men jag kan inte tänka annorlunda, för jag vet inte.

      Hade det varit så att hon misstänker att jag kanske har lättare än andra att falla in i en depression så hade det varit så lätt att säga det till mig, och då hade det varit helt ok. Men att inte berätta något, utan att gå bakom min rygg – nej, så himla o-okej.

      Jag hoppas också att jag kan återfå lite förtroende för vården, och att detta kan lösa sig till det bästa.

      <3

  10. Fy fan säger jag bara! Sen får väl inte din läkare gå in och kolla i dina psykjournaler?! Vad jag vet är det bara personal inom psyk som får läsa dem. Min läkare på VC kan inte komma åt mina journaler från psyk! Såhär får det ju inte gå till!

    Jag blir så förbannad!!

    • Nja, jag vet inte om hon gått in i just de journalerna och läst. Men det finns ju även dokumentation i den somatiska vården om mitt självskadebeteende och ptsd. Tack för du skrev Jozzan!

  11. Hu, din stackare! När jag läser din blogg är det lätt att se att du är väldigt barnkär. Skönt att din barnmorska som du träffat bra mycket mer har en mer sann bild av dig!
    Stor kram

  12. Finaste Johanna vad ledsen jag blir, har en stor klump i magen nu och det är väl inte ens en bråkdel av hur du känt dig den här helgen. Jag vet inte vad jag ska säga för jag vet ingenting om sådana här anmälningar. Men jag tänker som flera skrivit här, ett misstag eller tjänstefel har begåtts. Jag förstår om du kanske inte finner ork till att bestrida det här, jag vet ju att du stridit mot vården förr och nu är det ju tid för att förbereda för din alldeles egna onge. Men det kanske är så att det inte är för att misstänkliggöra dig, utan för att ge dig extra stöd i din nya roll som mamma? Jag vet inte men jag hoppas innerligt att du ska kunna söka vård för ditt barn precis som vem som helst och att INGEN ska tro dig något ont.
    Jag kanske bara svamlar nu, kan inte tänka klart riktigt, så upprörd är jag. Finaste du, som drömt om att bli mamma, pratat om det så många gånger. Du ska bli mamma bu och ingen ska ta det ifrån dig. Jag vet inte om det är så att ju mer efterlängtat ett barn är, desto mer älskat blir det men det spelar ingen roll för att jag vet att ingen kommer älska och ta hand om sitt barn mer än dig!
    <3 <3 många långa kramar
    Ring om du vill, såklart!

    • Tack käraste du!

      Ja, jag tänker också att jag hoppas att hon gjorde detta med barnets bästa i åtanke, och att det bara blev galet fel. För någonstans så hoppas jag att hon har mer vett innanför pannbenet än att bete sig såhär och tro att det är ok.

      Väntar på att min bm ska ringa upp idag och förhoppningsvis ha pratat med läkaren om en förklaring. Och att vi kan få till ett möte med henne där vi som föräldrar får berätta hur vi upplevde detta.

      Nej, usch, detta gjorde verkligen så jävla ont. Det är så långt ifrån jag man kan komma att skada ett barn. Och det gör mig så ledsen att någon kan tro det.

      Varmaste kramar <3

  13. Är så ledsen Johanna. Detta är det absolut sjukaste jag hört… Saknar ord och blir så förbannad så jag kokar. Ringer dig sen.

    KRAM <3

  14. Fy så hemskt. Eftersom jag arbetar med dessa frågor själv så förstår jag inte alls hur läkaren kunde skriva en anmälan. Jag vet dock att ibland görs en anmälan (vilket ju låter extremt allvarligt, just ordet anmälan) men ibland görs anmälan för att man vill fånga upp tillståndet hos mamman idag om hon tidigare haft det svårt att ta hand om sig själv, i syfte att hjälpa, inte för att ”ta barnen ifrån henne”. Man vill kanske kolla upp om det finns behov av extra stöd och hjälp. Jag vet ju inte exakt vad som stod i journalen som det var läkaren reagerade på men om det bara rör sig om självskadebeteende och panikångest (jag skriver ”bara” eftersom det är en problematik som dels är så otroligt vanlig och som dels botas relativt lätt och som absolut inte anses vara något som skulle äventyra ett gott föräldraskap, särskilt inte flera år senare!).

    Detta är grymt orättvist men jag råder dig ändå att hålla dig så lugn som möjligt i mötet med läkaren, hur upprörd och förbannad du än är. Du ska naturligtvis berätta vad du tycker men mitt råd är ändå att hålla dig lugn så att läkaren inte får vatten på sin kvarn att du är labil och att soc-anmälan är befogad. Det smärtar mig att ens skriva det men tyvärr hänger din journal kvar och stämplar dig. Läkarens anmälan är ett bevis på det. Det är fel men för din egen skull så skulle jag ändå försöka se det ur deras synvinkel, de vill se till att ditt barn får det bra. Det är klart att det måste göra jävligt ont att känna att de ”har tvivel” kring dig när du själv vet att du kommer bli en bra mamma. Men svälj förtreten. Ge dem inte vatten på sin kvarn. Säg att du blev förvånad och besviken över att höra att hon anmält dig efter ditt besök, låt henne förklara. Men håll dig lugn. Lycka till!

    • Tack för att du skriver Sofia, och delar med dig av dina erfarenheter. Precis som du skriver så tänker jag att det är jättebra att man vill fånga upp föräldrar som kanske skulle kunna må dåligt, och ge dem bästa förutsättningarna till en bra och fin vardag med sina barn. Men sen finns det ju verkligen olika sätt att gå till väga för att ordna den här ”extra tillsynen”. Och detta är inte ett av de sätten som jag tycker är ok, på något sätt. Att gå bakom ryggen, anta och inte föra en diskussion. Så värdelöst dåligt.

      Och nog tänker jag hålla mig lugn. Jag är överlag en person som har svårt att brusa upp, utan agerar oftast informativt och eftertänksamt. Så jag tror att det kommer gå bra att prata med läkaren. Fast jag ska helt klart ha med min sambo som vittne, så att hon inte hittar på något mer. Och anmälan kommer inte att göras förrän efter vi har träffat henne. Men jag känner att det är jätteviktigt att hon får reda på att hon har gjort fel, hur det kändes för mig och vad hon bör tänka på till en annan gång. Annars lägger jag skulden på mig själv, och den kan jag inte bära.

      Tack igen för att du skrev!

  15. Fina Johanna, jag får alldeles ont i magen när jag läser det du skriver. Det är precis just det här som är min stora mardröm när jag hoppas att någon gång få bli förälder – att jag ska dömas för att jag haft en period i livet då jag inte har mått bra. Alla, och då menar jag verkligen alla, måste tillåtas förändras och utvecklas. Hur ska du kunna må bra och vara frisk om inte omvärlden låter dig vara det utan fortsätter att stoppa dig i ett fack där du ses som sjuk eller mindre lämplig?

    Usch, jag blir så upprörd och ledsen för dig. Som flera andra skrivit så vore ju det minsta hon kunde göra att prata med dig först innan hon gjorde anmälan på, vad det låter, väldigt lösa grunder.

    Vill mest bara skicka kramar, pepp och förståelse. Jag hoppas du orkar dig igenom det här med ryggen rak. Varma tankar <3

    • Ja, det här var verkligen min största mardröm, att någon skulle tänka illa om mig som mamma på grund av hur jag mått tidigare i mitt liv. Att jag skulle dömas för det, om och om igen. Att någon ifrågasätter min förmåga till empati, omtanke och kärlek på grund av att jag en gång i tiden skadat mig själv. Självskadebeteende är ju vad det låter, man skadar sig själv. Jag skulle aldrig någonsin kunna skada någon annan. Och inte mig själv heller för den delen nu.

      Tack för att du skriver Innie! Det betyder mycket att veta att folk bryr sig och förstår. Och jag vet att du verkligen förstår hur det känns. <3

  16. Så jävla sjukt. Mer kan jag inte säga. Stor kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s