Förlossningen. Och namnet.

Ok. Nu ska jag alltså i ord försöka beskriva hur förlossningen var. Så himla svårt. Men jag försöker.

Det började egentligen på torsdagen den 28:e mars. Jag hade rätt rejäla förvärkar som började kännas som inget jag känt förut. Så natten till fredag så sov jag inte många minuter. Men på fredag morgon så hade de avtagit och övergått till den molvärk jag känt i flera veckor.

 

Men sen till kvällen så kom de tillbaka, med förnyad kraft. Och vid åtta på kvällen så klockade jag värkar med två minuters mellanrum. Så vi ringde förlossningen, och de tyckte att vi kunde komma in på kontroll. Och här var jag så sjukt trött på att fara in på kontroll – eftersom det ändå aldrig hände något!

IMG_2495

Men vi for in ändå. Och nog fasiken hade det inte hänt ett skvatt. Förutom att jag hade rejäla värkar. Så då bestämdes det att jag skulle sova kvar på förlossningen för att se vad de ledde till. Vi installerades på ett så kallat vilorum, och jag kopplades upp till en ctg-kurva, fick bricanyl som skulle ta bort värkarna, morfin mot smärtan och en insomningstablett så att jag skulle kunna sova. Men inte gick det att sova. Och inte gick värkarna bort.

På lördag morgon kom en läkare in och undersökte mig. Det hade fortfarande inte hänt något, utan jag var bara öppen en centimeter. Så vi fick i ordination att åka hem över dagen och sen komma tillbaka på kvällen för att göra ett nytt försök med att få sova. Om inte det fungerade så skulle de sätta igång förlossningen.

Så när vi åkte från förlossningen där på lördag morgon så var jag så himla ledsen. Jag bröt ihop fullkomligt av trötthet, smärta och uppgivenhet. Det var en så fin och solig dag, men för mig kändes det så himla jobbigt. Vi bestämde oss för att fara till en fin uteservering och ta en fika innan vi åkte hemåt.
IMG_2496

På eftermiddagen klädde vi upp oss och åkte ut till Bäsna för att fira bästa Ossian som fyllde två år. Jag var så trött att ögonen gick i kors och illamåendet ilade upp och ner i kroppen. Och när vi satt där och åt lite påskmat så kände jag hur de redan onda värkarna så sakta började göra ännu ondare, och jag var nästintill tvungen att andas mig igonom dem. Så jag sa till David att nu får vi nog fara hem, för nu orkar jag inte riktigt mer. Och väl i bilen på vägen hem så tilltog värkarna ännu mer, och istället för att vi skulle stanna hemma, ta en lugn kväll och packa oss i ordning så fick vi bara slänga in våra saker och slänga med lite nya och sen åka direkt till förlossningen.

Och här tänkte jag bara att nu åker vi in, får reda på att det inte hänt något, eventuellt får stopp på lite värkar och sen får vi vila en stund. That’s it. Men så blev det inte.

IMG_2499

Väl inne så kopplades jag upp på ctg och de undersökte mig. Fortfarande inte ett tecken på att förlossningen skulle vara igång på riktigt. Utan jag var en centimeter öppen, och knappt det. Så de pillade i mig lite bricanyl, lite morfin och en sömntablett. Men det enda som hände var att jag blev snurrig av sömntabletten och tappade förmågan att ta värkarna på rätt sätt. Usch!

Vid tolvtiden så hade jag så ont att jag inte visste var jag skull ta vägen. Så då ringde vi på sköterskan. Och hon hade pratat med läkaren och bestämt att jag skulle få flytta över på en förlossningssal och börja med lustgas. Och gud vilken lättnad det var! Nu kunde jag ju helt plötsligt prata igen emellan värkarna. Och där någonstans kom sköterskan in och berättade att de hade beslutat om igångsättning, eftersom jag började bli så sliten, och de fasade för att jag inte skulle ha några krafter kvar till förlossningen om det fick fortsätta.

Och nog blev vi lättade av att höra det, för jag var ju så galet trött nu. Så vi la oss i sängen tillsammans för att försöka få lite vila inför förlossningen som nu snart skulle sätta igång. Och när vi bäst ligger där och ska få lite vila så knäpper det bara till och världens flodvåg forsar ur mig. Vattnet hade gått, av sig själv! Så förlossningen var igång, utan någon igångsättning.

Jag fortsatte att sörpla i mig lustgas för glatta livet, samtidigt som barnmorskan ringde narkosen för att få en epidural lagd. Och jag kan lova er att det är galet suddigt här i vilken ordning som allting skedde, för jag var rätt beroende av den där lustgasen. Och lite osis hade jag, eftersom epiduralen bara tog på höger sida av kroppen (tydligen så kan det bli så ibland..!), så på vänster sida hade jag fortfarande precis lika ont. Men nu kunde jag släppa lustgasen litegrann och bara vara emellanåt.

När klockan var halv sex på morgonen så undersöktes jag, och då fick jag reda på att jag var fyra centimeter öppen. Och det kändes helt ok! Jag tyckte fortfarande att det gick jättebra att parera värkarna med lustgas och genom att andas. Och jag tycker aldrig att jag fick panik av att det gjorde ont.

Halv åtta var jag åtta centimeter öppen.

Och när klockan är 08.00 så känner jag att nu jävlar, nu kommer hon! Så jag ropade på David, och han ropade på personalen. På första krystvärken syntes lite av huvudet. På andra krystvärken så var halva huvudet ute (och fyyyy faaaaan vad ont det gjorde!), och de bad mig vänta på nästa värk innan jag krystade igen, vilket jag kan säga inte är lätt att göra när det känns som att man ska spricka mitt itu. Men på tredje värken så kom hon ut, lilla Olivia. Och gud så skönt det var när all smärta och tryck försvann.

IMG_2500

 

Och sen fick hon komma upp på mitt bröst. Och den där känslan när hon lades på mitt bröst, det är en känsla som jag inte kan likna vid något jag förut känt. Helt märkligt, konstigt och underbart.

Och jag kan ju tycka att det skulle räcka med det, att man liksom var färdig där. Men nej, så är det ju inte. Först ska ju moderkakan ut. Eller ja, först ska den lossna. Och det var nära att den inte gjorde det. Det krävdes sån där värk-injektion och en hel del masserande och tryckande på magen samt dragande i navelsträngen innan den bestämde sig för att lossna och komma ut. Blä vilken ovärd grej!

Sen skulle det ju sys. Eftersom det gick så fort. Och tja, det kändes väl inte vidare mycket, man var ju rätt däven där nere efter hennes framfart. Men det är ju liksom inte så roligt. Jag ville ju helst bara njuta av min lilla onge som jag hade på bröstet.

Och ni vet det där fikat som alla pratar om, som ska vara det godaste i världen? Nej, det tyckte jag då rakt inte att det var. ”Champagnen” visade sig vara kolsyrad saft, vilket jag svepte i ett drag eftersom jag var så törstig. Kaffet vågade jag inte dricka eftersom jag hade Olivia på bröstet. Och smörgåsarna var jag inte alls sugen på då jag fortfarande mådde lite illa efter förlossningen. Så njej, det fikat var då inget för mig.

Efter fikat så var det ju dags att gå upp och kissa. Ni vet, man måste ju kissa innan man får gå upp på bb, eftersom kissblåsan kan vara lite tilltygad. Och det var den på mig. Hur jag än ansträngde mig så kom det inte en droppe. Utan de fick lov att sätta en kateter som jag fick ha under ett dygn då min blåsa fick lite tid på sig att återhämta sig. Sen fungerade det finfint! Nå, efter kissförsöket så tog jag en dusch, och det var däremot underbart skönt efter den ansträngning som en förlossning innebär, och det kladd som medföljer.

Och när jag kom tillbak så var det dags att väga, mäta och ge Olivia sin K-vitamin spruta. Och vår lilla skruttunge vägde 298o gram, hon var 48 cm lång och huvudmåttet var 33 cm.

Sen fick vi gå upp på bb och ringa släkt och vänner för att berätta den goda nyheten! Och nu orkar jag inte riktigt skriva om hela bb-tiden, men den var jättefin och vi hade det bra i två dygn innan hon blev läkarundersökt och utcheckad och vi for hem.

DSCN0306

DSCN0318

 

Nanna Ingrid Olivia

Det var så det var när hon kom till världen, vår lilla Olivia. Som nu fått sitt fullständiga namn, Nanna Ingrid Olivia. Nanna efter en av de finaste människor jag känner, Ingrid efter ett flertal släktingar i bådas släkt och Olivia eftersom det var det finaste namn vi kunde komma på, och för att hon är en Olivia.

 

Annonser

4 responses to “Förlossningen. Och namnet.

  1. Så fint att få läsa… :-D Och inte det minsta konstig om det blev lite suddigt ibland! Smärta, lustgas och grejer har ju den förmågan! Men strunt samma, Olivia kom ut och det är huvudsaken! Skönt att moderkakan kom ut också, det gjorde den inte för mig, inte med någon av ungarna. Blä.
    Och fikat, det är ju liksom inget speciellt. Det är väl mest grejen att det är det första man äter när man har blivit förälder, ett minne. :-D
    Kram på er!

  2. Nu har jag suttit här och grinat en stund på tåget. Förlossningar alltså, vilken GREJ det är! Omvälvande, smärtsamt och underbart… SÅ glad för er skull!! Kramkramkram

  3. Oj oj oj vilken gåshud jag fick, på hela mig! Så fint att läsa, smärtfyllt för dig, jo det kan jag tänka mig. Men ändå.. Så vackert!
    Och namnet<3 det syns ju lång väg att en sån fin bebis ska ha ett så fint namn!
    Kram till er alla! Hoppas ni mår bra<3

  4. Lilla knyttet…så söt. Och så liten. Ja varje förlossning är så speciell, får massa tankar om min egna :) Så skönt att allt ändå gått bra och att det är över nu. Nu kan ni njuta av er lilla flicka.

    Tusen kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s