Ettåringen.

Tänk att vi har en ettåring i huset nu. Ja, så är det. I måndags fyllde våran lilla Oliv ett helt år. Så galet fantastiskt. Så fort det gått. Och så mycket känslor det är. Hela tiden.

Som nu. När hon ligger här i min armhåla och orossover, och jag inte alls vet vad som är fel. Mer än att hon vaknar till hela tiden och är så ledsen. Och att sova själv är det inte tal om alls. Min lilla groda.

Det kan ju vara allt från tänder till magknip till mardrömmar till utvecklingssprång till överstimlering. Vad vet jag? Ibland önskar jag så att jag kunde läsa hennes tankar.

Jag vill skriva mer om lilla Olivia. Men det är faktiskt mitt i natten. Och nu har hon äntligen kommit till ro efter en alvedon. Så jag tror jag gör bäst i att sova jag med. När tillfället finns.

Allt annat får jag se till att plita ner en annan dag…

>